fredag 31 december 2010

Gott Nytt År

Nu ska jag börja fixa maten till i kväll, och passar därför på att önska alla ett Underbart Nytt År! Hoppas att det blir allt ni önskar er och mer till.

torsdag 23 december 2010

Vi önskar eder alla en fröjdefull jul!

onsdag 22 december 2010

En vit jul

Snön försöker stanna till jul, men med nollgradigt väder börjar det bli några barfläckar. Det finns chans till lite snöpåfyllning i dag, och resten av veckan blir lite kallare, så vi tror på en vit jul.

Pojkarna kom hem i går, Mattias med flyg från Portland, Oregon, Christian med buss från Chicago. Mattias stannar till 17 januari, och flickvännen kommer på besök sista veckan. Christian åker tillbaka till Chicago den 11 januari, en vecka innan skolan börjar, eftersom löpträningen börjar då.

Lite juklappsköp återstår. Vi tar det annars lugnt med det i år. Man får anpassa sej efter ekonomin.

För att spara pengar, tänkte vi först slopa vår svenska julmiddag, den vi firar med vänner efter helgerna. Vi bestämde oss att ha den ändå. Eftersom Ka-Ron och jag äter rester en hel vecka efteråt, blir det egentligen inte så dyrt. Skinkan är inhandlad från Ikea, och islandssillen levererades häromdan. Prinskorv fanns redan i frysen

Själva julmiddagen blir inte så svensk. En rostbiff sitter och tinar i samma kylskåp där en lax gravas. Vi får se vilka andra rätter vi hittar på.

måndag 6 december 2010

Men huvva se kallt e jär!

Åtminstone för folk som oss som inte är vana vid vinterväder. Kom just tillbaka från matvaruaffären. -8 grader kändes mycket värre i blåsten.

fredag 3 december 2010

Vintern är på väg

Sista lövräfsningen för året avklarad. Det ska ju snöa i natt och i morgon. Snön stannar åtminstonde några dagar, eftersom det ska bli minusgrader ett tag.

onsdag 24 november 2010

Thanksgiving

I morgon är det Thanksgiving. I många amerikanska hem är det en större helg än julen. Vi firar hemma med Christian, som tar bussen hem från Chicago. Mattias stannar i Portland, liksom all hans ’hus-kompisar’. Har inte fått nån fråga än om matlagning, men känner jag honom rätt kommer det. Förutom till middagen i morgon ser vi nog inte mycket av Christian. Han kommer nog att fara omkring som en tätting för att se alla kompisar han har här. Vi äter förstås kalkon, i vårt fall ungsbakad med rosmarin, citron och vitlök, ungsbakade betor med dill, cranberry-sås, och ’stuffing’ gjord med anis och korv. Det blir nog mat för hela helgen.

onsdag 17 november 2010

Svartarbete

Jag råkade läsa nåt om svartarbete i Sverige, och googlade lite för att förstå bättre. Enligt en källa är svartarbete ansvarigt för ett underskott i statskassan av 66 miljarder kronor per år. Det är 10 miljarder mer än statens totala kostnader för hälsovård, sjukvård och social omsorg.

Hur tänker man om man är svartarbetare? Eller tänker man inte? Skäms man inte när man snackar med grannen, som arbetar lika mycket, men som betalar skatt? Hur känns det när man använder sjukvården som andra betalar för? Eller när man kör i den nya bilen på vägar som byggs och uppehålls av skattepengar? Ännu värre blir det om man får bidrag, eftersom man på papper inte tjänar så mycket.

Kanske nån kan förklara för mej? Har svårt att tänka mej att nån kan få mej att förstå, men man vet ju aldrig.

måndag 15 november 2010

Slavarbetare i Norge?

Den här historien skulle jag kunna tro om den handlade om slavarbetare nånstans i tredje världen. Men i Norge?????

söndag 14 november 2010

Måste man vara som en tecknad seriefigur bara för att man heter Anka?

Nuförtiden verkar det hjälpa att vara en verklighetsfrämmande nolla!

” Norge älskar Anna Anka. De tycker att jag är helt fantastisk och säger att min tv-show ”I form med Anna Anka” är helt otrolig.”
“Är man ett varumärke….”
“....eftersom jag är bättre än majoriteten.”

Vad har du gjort?

1. Started your own blog.
2. Slept under the stars.

3. Played in a band.
4. Visited Hawaii.
5. Watched a meteor shower.

6. Given more than you can afford to charity.
7. Been to Disneyland/world.
8. Climbed a mountain.
9. Held a praying mantis.
10. Sang a solo.
11. Bungee jumped.
12. Visited Paris.
13. Watched a lightning storm at sea.
14. Taught yourself an art from scratch.
15. Adopted a child.
16. Had food poisoning.
17. Walked to the top of the Statue of Liberty.
18. Grown your own vegetables.
19. Seen the Mona Lisa in France.
20. Slept on an overnight train.
21. Had a pillow fight.
22. Hitch hiked.

23. Taken a sick day when you’re not ill.
24. Built a snow fort.
25. Held a lamb.
26. Gone skinny dipping.
27. Run a marathon.
28. Ridden a gondola in Venice.
29. Seen a total eclipse.
30. Watched a sunrise or sunset.
31. Hit a home run.
32. Been on a cruise.
33. Seen Niagara Falls in person.
34. Visited the birthplace of your ancestors.
35. Seen an Amish community.
36. Taught yourself a new language.

37. Had enough money to be truly satisfied.
38. Seen the Leaning Tower of Pisa in person.
39. Gone rock climbing.
40. Seen Michelangelo’s David in person.
41. Sung Karaoke.
42. Seen Old Faithful geyser erupt.
43. Bought a stranger a meal in a restaurant.
44. Visited Africa.
45. Walked on a beach by moonlight.
46. Been transported in an ambulance.
47. Had your portrait painted.
48. Gone deep sea fishing.
49. Seen the Sistine chapel in person.
50. Been to the top of the Eiffel Tower in Paris.
51. Gone scuba diving or snorkeling.
52. Kissed in the rain.
53. Played in the mud.
54. Gone to a drive-in theater.
55. Been in a movie.

56. Visited the Great Wall of China.
57. Started a business.
58. Taken a martial arts class.

59. Visited Russia.
60. Served at a soup kitchen.
61. Sold Girl Scout cookies.
62. Gone whale watching.
63. Gotten flowers for no reason.
64. Donated blood.
65. Gone sky diving.
66. Visited a Nazi Concentration Camp.
67. Bounced a check.
68. Flown in a helicopter.
69. Saved a favorite childhood toy.
70. Visited the Lincoln Memorial.
71. Eaten Caviar.

72. Pieced a quilt.
73. Stood in Times Square.
74. Toured the Everglades.
75. Been fired from a job.
76. Seen the Changing of the Guard in London.
77. Broken a bone.
78. Been on a speeding motorcycle.
79. Seen the Grand Canyon in person.
80. Published a book.
81. Visited the Vatican.
82. Bought a brand new car.
83. Walked in Jerusalem.
84. Had your picture in the newspaper.
85. Read the entire Bible.
86. Visited the White House.
87. Killed and prepared an animal for eating.
88. Had chickenpox.

89. Saved someone’s life.
90. Sat on a jury.
91. Met someone famous.
92. Joined a book club.
93. Lost a loved one.

94. Had a baby.
95. Seen the Alamo in person.
96. Swum in the Great Salt Lake.
97. Been involved in a law suit.
98. Owned a cell phone.
99. Been stung by a bee.

lördag 13 november 2010

Frige Liu Xiaobo!

En brutal diktatorisk regim, Myanmar, har frigivit en vinnare av Nobels fredspris, Aung San Suu Kyi. När kan vi vänta oss att en annan brutal diktatorisk regim, Kina, följer exemplet, och friger Liu Xiaobo, vinnaren av Nobels fredspris 2010? I’m not holding my breath!

Inga höstfärger i år

Det har varit för torrt i höst, så det blev inte mycket höstfärger på träden, och nästan alla löv har fallit. Enda undantaget är den japanska lönnen på baksidan av huset.

torsdag 11 november 2010

Varför klarar Sverige inte av snön?

När blev snöhantering ett sånt stort problem för Sverige? I mina vinterminnen kom snöplogen och plogade. Sen kom sandbilen och förstörde kälkföret. Bilar hade dubbdäck och körde som vanligt. Tågen fortsatte köra som planerat, och livet gick sin gilla gång. Inte som i södra Ohio, där skolorna stängs vid minsta snöfall, och fem ’snödagar’ är inplanerade. Nu har det ändrats till tre snödagar, och inom ett par ska det bli noll. Det betyder antagligen att en, två, tre dagar måste läggas till på skolåret i efterhand. Det blir säkert jättepopulärt. Inte!

Men kan nån förklara vad som händer i Sverige? Är vädret så mycket värre nuförtiden?

onsdag 10 november 2010

358 000 kr – för ett års utbildning

Apropå en artikel i Aftonbladet om kostnad av universitetsutbildning i USA: visst är det tokigt dyrt, men majoriteten av studerande får bidrag, och betalar betydligt mindre. Det betyder inte att det blir billigt, men de flesta betalar mindre än kostnaderna som anges i artikeln. En del college ger bara inkomstbaserade bidrag, medan de flesta ger både inkomstbaserade och meritbaserade bidrag. När min äldsta son ansökte till college låg den årliga kostnaden mellan 40 och 50 tusen dollar. En av skolorna erbjöd bidrag som skulle minska kostnaden från ca 45000 till 7000 dollar per år. Naturligtvis valde han att gå på en annan skola.

När universiteten skickar ut brevet att man har blivit antagen, får man på samma tid också veta hur mycket de erbjuder i meritbaserade bidrag, som beror mest på betyg och resultat på standardiserade prover (SAT eller ACT), som alla ansökande tar. Det finns också bidrag som ges till minoriteter och av diverse andra anledningar. Sen kommer en ganska jobbig process om man vill ansöka om behovsprövande bidrag. Ett långt formulär, med kopior på skattedeklaration och annat. När man sen får svaret, slutar det inte där. Om universitet A erbjuder mer än universitet B, kan man kontakta A, och fråga om de kan matcha B, vilket de ofta gör.

Om man sen tillhör en väldigt liten minoritet, som min yngste son, och springer väldigt fort, eller är bra på nån annan sport, kan man förstås få ett ’athletic scholarship’. Av alla high school-elever som deltar i skolsport, är det gissningsvis bara ca 1% som tävlar i sport på college, och bara en del av dem får bidrag. När man väl accepterat ett ’athletic scholarship’ minskas det aldrig så länge man deltar. Gör man bra ifrån sej kan det givetvis öka. Om man råkar ut för en skada som gör att man inte kan delta, förlorar man inte bidraget.

Jag håller absolut med om att universitetsutbildning i USA är alldeles för dyrt, men ville bara påpeka att ’listpriserna’ bara är en utgångspunkt.

lördag 6 november 2010

Är vintern redan här?

I natt var det ett par minusgrader. Så gårdagen gick åt till att förbereda för vintern. Flytta alla trädgårdsredskap från garaget till boden. Göra rum för bilarna. Tycker inte om att skrapa is från vindrutan. Kapa lite mera ved. Plocka in alla gröna tomater. Får se hur många av dom eftermognar. Täcka nedersta delen av rosorna. ”Vintermata” gräsmattan.

Eftersom det var fredag blev det Whole Foods på kvällen för vin och matprovning.

måndag 1 november 2010

Valet i USA är mycket mer skrämmande än Halloween nånsin kan vara

I kväll har vi haft besök av diverse monster, häxor och andra maskerade figurer. Ändå är det förstås inget riktigt skrämmande. Inte så på tisdag. Vad som då väntas hända med den amerikanska kongressen och kanske också senaten är verkligt och riktigt skrämmande. Det har det också varit förut, men på nåt vis verkar det allvarligare det här valåret. Före både valet av Nixon och framför allt Reagan, hade jag till och med sagt att om de valdes, skulle jag flytta tillbaka till Sverige. Så blev det inte. När det sen var dags för George W., hade jag inte ork att bry mej. Jag har fått inse att vad en stor del av de amerikanska väljarna tycker och tror är så skrämmande enfaldigt, och resultatet kan tydligt ses i det amerikanska samhället. Ingen barnledighet (jovisst, kanske några veckor utan lön), 50 miljoner eller så utan sjukförsäkring, 1 av 7 medborgare i fattigdom, enorm (och starkt ökande) skillnad mellan fattiga och rika, fler människor i fängelse än nåt annat land, etc, etc, etc. Jag bor helt enkelt i ett väldigt sjukt land, och tyvärr har vi i år kandidater som man inte ens kan karikatyrisera, eftersom de redan är helt galna. Några exempel är Sharron Angle, Ken Buck, Paul Rand, Joe Miller och, naturligtvis, Christine O’Connell. Dessutom ser vi dagligen tecken på att Sarah Palin vill bli vår nästa president. Då kanske jag faktiskt måste flytta härifrån.

Här följer några få exempel på idiotin som kommer från högerkanten i USA:

Joe Miller tycker att USA ska följa Östtysklands exempel på hur man bevakar landets gräns.

Ken Buck vill förbjuda alla aborter, även i fall av våldtäkt eller incest.

Rand Paul on health care: "The fundamental reason WHY MEDICARE IS FAILING is WHY THE SOVIET UNION FAILED -- socialism doesn't work.

Det finns ett oändligt antal exempel. Jag hade tänkt söka på internet, och lista fler av dem. I stället får ni en länk till Keith Olberman, som ger en utomordentlig redovisning för hur extremt ”the Tea Party” är.

torsdag 21 oktober 2010

Sjukt Kina, sjukt!

Jag tycker att varje kvinna sha ha rätt till abort, men det här är absolut barbariskt av Kina!Helt oförsvarligt!

Mattias har träffat Franz Kafka

Att ha legitimation har ju blivit mer och mer kritiskt i dagens samhälle, speciellt om du har tänkt dej att förflytta dej luftvägen. Vår son Mattias pluggar i Portland, Oregon, och kommer bara hem över jul och nyår och på sommaren.

Hans Ohio körkort behövde förnyas före hans födelsedag i år.
Man kan förnya det upp till 30 dagar före födelsedagen.
Första dagen det kunde förnyas var samma dag som han skulle flyga tillbaka till college.
Görs det undantag om man inte ska vara i Ohio under tiden? Naturligtvis inte.
Har man inte giltig identification kan man inte flyga.
Han skulle därför inte ha ett giltigt körkort när det var dags att komma hem till jul.
OK, men har har ju ett pass. Som var giltigt till födelsedagen 2009!
Men passet kan förnyas. Så det gjorde vi. Trodde vi i alla fall.
För ungefär en vecka sen (tre månader efter ansökan lämnades in) fick han besked att vi inte hade lämnat in rätt dokument med ansökan. Man behöver ett ”birth certificate” På det officiella dokumentet vi hade stod det ”certificate of live birth”. Av nån anledning var det inte vad som behövdes.
OK, så han behöver ett nytt birth certificate. Det beställer man numera genom att ladda ner blanketter online, som man sedan skickar in. För säkerhets skull ringde Mattias för att kolla hur länge det tar. 14 veckor var svaret! 14! Jaha, det går ju inte. För då har han ingen legitimation i tid för flyget till Cincinnati till jul. Ingen legitimation – inget flyg!
Då googlade han ’expedited’, ’birth certificate’, ’California’. Det finns tydligen företag som på nåt sätt kan fixa dem i 14 dagar. OK, allt väl.
Så han fyllde i två olika blanketter som ska skickas in. En av dem ska man ta till en ’notary public’. Det är en halvofficiell person, som sätter sin stämpel på vissa dokument, för att intyga att de har sett en skriva på ett dokument, och att man har visat dem vem man är. Hmmmm.....hur bevisar man vem man är, om man inte har nån giltig legitimation? Han diskuterade det här med personen, och ha sa att det skulle gå bra med det nu ogiltiga körkortet från Ohio, tillsammans med skollegitimationen. För att vara säker att inte råka ut för nåt annat problem, tog han hand om det samma dag, ifall nån annan person inte skulle vara lika välvillig. Nu har allt skickats in. Förhoppningsvis har han ett birth certificate snart. Då skaffar han sej ett Oregon ID-kort för säkerhets skull. Ifall han inte får passet i tid. Nåja, han behövde ju inte flyga till Washington DC (eller Los Angeles) som utlandssvenskar i USA numera måste göra för att förnya ett svenskt pass. Och det måste man göra vart femte år. Åtminstonde kan man sen hämta det på närmaste hederskonsulat, vilket för oss innebär en fyra timmars biltur till Cleveland.

tisdag 19 oktober 2010

Vänlighet och annat, American style

Läste för ett litet tag sen om hur en annan utlandssvensk ser på skillnader mellan Sverige och USA. Har kopierat några av hennes observationer, som jag tycker hör samman. Jag har också tänkt på detta, och min syn har under 36 år i USA ändrats avsevärt. Mina tankar följer efter citaten från hennes blogg.

”Något som jag lade märke till när jag kom hit var att människor var vänliga och trevliga också mot främlingar. Det var jag inte van vid från Stockholm och Sverige. Här verkade det vara en del av kulturen att man faktiskt blev vänligt bemött även om man inte kände den andra personen. Kanske det är så på mindre orter i Sverige men i USA verkar det vara" standard" även i större städer.”

”Amerikaner är överlag artiga. Man håller upp dörren till personen som kommer efter, man ber om ursäkt om man går i vägen osv. I Sverige har jag inte hört folk be om ursäkt och visa artighet alls på samma sätt. Det har till och med skrivits artiklar i stora svenska dagsidningar om den här skillnaden.”

”Konsten att kunna prata med andra är helt klart mer utvecklad i USA. Även om det är ytligt småprat gör det att det blir ett vänligare och öppnare klimat människor emellan. Det här vore något att ta efter i Sverige och se hur mycket trevligare det blir.”

”Varför är det svårt att riktigt lära känna amerikaner på djupet? Det här kan vara min erfarenhet och behöver egentligen inte vara generell men jag tycker det är svårare här i USA att få riktiga vänner på djupet om jag jämför med Sverige. Amerikaner är lätta att prata med om litet allt möjligt men när det sedan blir frågan om en djupare kontakt, då känns det svårare här.”


Låt mej först säga att när jag först flyttade till USA, tog det inte länge innan jag bestämde mej för att jag aldrig skulle tänka mej att flytta tillbaka till Sverige. Det låg då ingen större tanke bakom det hela. När jag nu tänker på det, berodde det nog främst på att jag alltid tyckt att det är spännande att uppleva andra länder. Jag har ju egentligen inte upplevt så många. Det var resorna till Hemeln i Tyskland med kyrkans ungdomsgrupp, körresan till nordöstra USA, och förstås besök till Danmark och Norge. Efter att jag flyttade hit har det sen blivit besök till Mexico, Finland, Martinique, och två dagar i Paris. Det har alltid varit spännande att uppleva alla skillnader, stora som små. Skillnader i arkitektur, natur, kultur, mat, och, naturligtvis, människors beteende. Av dessa har nog människorna spelat ett mindre roll. Jag tror att det bästa sättet att beskriva hur det känns för mej att uppleva ett nytt land är att säga att det är som att vara ”high” Allting känns och upplevs med större intensitet. Jag undrar om denna känsla inte färgar hur man upplever människor, och också påverkar hur de behandlar en. Är amerikaner verkligen artigare? Kanske är det för att jag tillhör en annan generation som jag upplever att det inte är så? Jag håller själv alltid upp dörren för främlingar, både män och kvinnor. Ofta tillkännages det inte alls, och jag upplever inte att andra gör det samma.

Efter 36 år i USA har den känslan försvunnit. Det är nog snarare så att jag skulle känna mer av den om jag vore i Sverige. Efter att tiden gick, blev jag också mindre säker på att jag inte kunde tänka mej att flytta tillbaka till Sverige. Slutligen, när jag senast besökte Sverige med min amerikanska fru och våra två pojkar, för nio år sedan, bestämde min fru och jag att om valet var lätt, skulle vi nog hellre bo i Sverige, åtminstonde tillräckligt länge för att få en bättre känsla för hur livet är där. Oj då, det här blev en lång inledning till det jag egentligen tänkt skriva om, skillnader mellan människor i Sverige och USA.

Först hade jag det lite svårt att lista ut hur man borde svara på de diverse fraser man hörde dagligen, från butiksbiträden, restaurantanställda, och andra: ”how are you?”, ”how’s it going?, etc. I början svarade jag nog alltför sanningserligt. Frågade nån hur jag mådde, svarade jag på riktigt. Jag fick snabbt klart för mej att ingen ville veta. Fraserna betydde i stort sett ingenting. Jag skaffade mej snart vanan att oftast repetera samma fras tillbaka. ”How are you?” – ”How are you?” Helt meningslöst, och inget utbytande av information, men det funkar bara bra. Efter att ha flyttan från Los Angeles till Mason, utanför Cincinnati i Ohio för tre år sen, har vi handlat på samma matvaruaffär. Det är jag som oftast går dit, och eftersom vi mest lever på färskvaror, blir det minst 4-5 besök per vecka. Jag känner igen alla som jobbar där, men det är bara en eller två (av minst 30) som jag pratar med utöver de normala, artiga, tomma fraserna. Det är inte alls vad jag upplevt på mina besök till Sverige. Kanske är mina svenska släktingar bättre på att skapa mer meningsfulla relationer? Tidigare i dag behövde jag köpa nåt på Home Depot. Under de få minuter jag gick runt i affären var det tre anställda som alla sa ”how are you?” när vi passerade varandra. Ingen väntade egentligen på ett svar, utan fortsatte dit de var på väg. Helt meningslöst i min bok.

Sen är det de människor som man lär känna lite mer. De som är så vänliga. Först känns det som en möjlighet till nån slags riktig vänskap. För några år sen lärde vi känna ett svenskt par som var på besök i Los Angeles med anledning av att mannens dotter hade utsetts till Jenny Lindstipendiat. Under en middag berättade jag lite om hur jag upplevde skillnaderna mellan Sverige och USA. Jag berättade bland annat hur ofta jag i USA hört ”we have to get together some time” eller ”you have to come over for dinner some time”, från människor som jag ofta aldrig mera sett, och definitivt inte ”have gotten together with”. Det blev ett ofta upprepat skämt. ”We have to get together some time.” När vi senare besökte Sverige, gav de oss nyckeln till deras hus, där vi stannade i några dagar, och kom och gick som vi ville. Visst har vi träffat väldigt generösa människor i USA, men det känns som om det vore lättare att lista ut vilka de är, om man inte behövde sortera bort allt ytligt småprat.

När det gäller Sverige känner jag egentligen bara till hur det var hos mina föräldrars . De hade ordentligt många vänner som de umgicks med regelbundet, och en del av dem var grannar. Min upplevelse av livet här i USA är väldigt annorlunda. Alla verkar ha så lite tid utöver det vardagliga. Har man fest verkar det oftast bli mer ’open house’ i stället för en vanlig middag. Folk kommer och går, och man vet riktigt aldrig vem som kommer. Folk är väldigt dåliga på att svara på en inbjudan, och folk som svarar ja kommer kanske inte, medan andra som inte svarat kommer. ”Vi tog för givet att ni visste vi skulle komma.” Allt passar väldigt bra ihop med tomma fraser, som inte betyder mycket. Själv föredrar jag mindre småprat och fler verkliga konversationer.

Som i så många andra sammanhang, föredrar jag den svenska varianten mer och mer, ju längre jag bor i USA. Och då har jag inte ens nämnt dagens helt vansinniga amerikanska politiska klimat, där det verkar vara bättre, ju mer idiotisk och okunnig man är. (kunde inte låta bli att ge ut en känga menad för the Tea Party.)

söndag 19 september 2010

Skäms Sverige!

5,7% för Sverigedemokraterna. Även om jag själv bor i ett land med mycket mera allvarlig och störande extremism, är jag verkligt besviken att SD kom in i riksdagen.

söndag 5 september 2010

Vår katt har varit på semester

För tolv dagar sen gav vi oss iväg till Chicago för att installera Christian på Loyola University. När vi har varit borta några dagar förut har en granne hjälpt att ta hand om vår katt, Nikita. Vi brukar lämna henne utommhus, och grannfrugan ser till att hon har mat, och släpper in henne på kvällarna. Alla katter jag har haft har i stort sett fått bestämma när dom vill vara inne eller ute. Det har aldrig varit ett problem, eftersom dom har stannat nära till. Nikita har varit lite annorlunda. Hon älskar att vara utomhus, och stannar ofta borta hela dagen, utan att vi ser henne. Sista gången vi var borta några dagar hamnade hon antingen i slagsmål med nåt djur eller också fastnade hon på nånting som rev upp ett ordentligt sår som veterinären fick ta hand om. Så vi skulle låte henne vara inomhus när vi for iväg. Problemet var att hon smet ut på morgonen. Vi var inte alltför oroliga. Det blev emellertid vår stackars granne, som gick runt vårt hus alla möjliga tider, men aldrig såg henne. När vi kom hem tre dagar senare, gick vi runt i grannskapet och delade ut blad med hennes bild. Efter en dryg vecka var vi färdiga att ge upp hoppet, men vi hörde från många att det inte är ovanligt att katter hittas efter längre tid än det. I torsdags fick vi ett telefonsamtal från en som trodde hon sett Nikita. Vi hade några affisher i det grannskapet, men nu gick jag runt och delade ut flygblad till varje hus, och pratade med ett par som var säkra att dom sett henne. I morse ringde telefonen: ”Jag tror vi har er katt”. Och det hade dom. Så nu är hon hemma, även om jag inte är så säker att hon gillar det, efter ett ordentligt bad. Gissa om hon inte släpps ut på ett tag!

onsdag 4 augusti 2010

Sverigedemokraterna förstår inte begreppet demokrati

Ni som tänker rösta på SD ser förstås inget fel med det här? Kan ni säga brunskjortor?

torsdag 29 juli 2010

Vilket parti ska jag rösta på?

I går kom röstkortet för Sveriges riksdagsval med posten. Har annars inte röstat sen jag flyttade till USA. När jag kollar på www.val.se, ser jag att jag har dessa alternativ:

• Aktiv Demokrati - partiet för kontinuerlig direktdemokrati
• Alexander's Lista
• Allianspartiet/Medborgarens röst
• Arbetarepartiet-Socialdemokraterna
• Centerpartiet
• Enhet
• Europeiska Arbetarpartiet-EAP
• Feministiskt initiativ
• Folkpartiet liberalerna
• Frihetliga Rättvisepartiet (FRP)/För ett demokratiskt och ett folkstyrt Europa utan EU-byråkrater
• Frihetspartiet
• Klassiskt liberala partiet
• Kommunistiska förbundet
• Kristdemokraterna
• Landsbygdsdemokraterna
• Miljöpartiet de gröna
• Moderata Samlingspartiet
• Nationaldemokraterna
• Nordisk Union
• Norrländska Samlingspartiet
• Piratpartiet
• Republikanska partiet
• Rikshushållarna
• Rättvisepartiet Socialisterna
• Sjukvårdspartiet
• Skånepartiet
• SPI - Sveriges Pensionärers Intresseparti
• Svenskarnas parti
• Sverigedemokraterna
• Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)
• Sveriges Nationella Demokratiska Parti
• Vänsterpartiet

Efter att jag skrotar dom som inte har en chans att nå 4% återstår:

• Arbetarepartiet-Socialdemokraterna
• Centerpartiet
• Folkpartiet liberalerna
• Kristdemokraterna
• Miljöpartiet de gröna
• Moderata Samlingspartiet
• Sverigedemokraterna
• Vänsterpartiet

Förutom att jag inte helt förstår begreppet att rösta på ett parti som inte har en chans, finns det massor av anledningar att skrota dom flesta. Enda undantagen är kanske Norrländska Samlingspartiet och Sveriges Pensionärers Intresseparti.

Sen måste jag slopa SD – tycker helt enkelt inte om rasister; KD – hur kan jag rösta på ett parti som byggts runt en ide om en gubbe uppe i himlen som är ren fantasi?; V, MP och S – enligt Valkompassen håller jag inte med dom om mycket.

Då återstår M, FP, C. Så nu behöver jag hjälp. Tala om för mej varför det ena är bättre än det andra. Du kan ju till och med tala om för mej varför jag ska rösta på nåt av partierna som jag redan slopat. Man kan ju alltid ändra sej!

söndag 4 juli 2010

Gunter Schrumpf, In Memoriam

So in what now seems like another life, I worked in restaurants. In one particular restaurant, I had just started as a waiter, when I was told we had a new back waiter, and he would be working with me. I was actually very happy with the back waiter I had. He was young (not sure why that mattered), strong as a horse, smart, and was great at the front waiter stuff when I was busy. I was introduced to the new guy. He was older than anybody else working there, and a pretty rough life made him look even older. And that terrible smoker’s cough! That’s how I met Gunter Schrumpf. My first impression was not great. But boy was I wrong! And that’s how a great partnership started. Gunter was stronger than a horse, told stories better than anyone I’ve ever met. Well, maybe besides my mother’s uncle Hjalmar. And he could actually read my scribbled orders! And that wasn’t easy. Sometimes I couldn’t read them myself.

Gunter was German, and old enough to remember Germany after the war, when, as a little boy, he would beg American soldiers for candy and cigarettes. I wish they wouldn’t have given him the latter. He went on to the restaurant business, trained in Switzerland, worked in what is now Sun City in South Africa, before moving to the US. He worked in the famous Scandia restaurant on Sunset Boulevard, among others. He married, had a daughter, and then, when his marriage ended, went to Alaska to work in the oil fields. He just wanted to get away. He cooked for the crew, and I can only imagine how he entertained them with his stories, just like he did us.

When he got tired of Alaska, he looked up his old Scandia boss, Rolf Nonnast, who was now G.M of Saddle Peak Lodge, the restaurant where I worked. When Gunter started, he and I used to work the second or third floor, most of the time, since the guys with more seniority worked the main dining room downstairs. It was incredible to watch Gunter load 12, 13, 14 plates with covers on a tray, and then half run up those stairs, seemingly without getting tired. Well, almost. I never carried anything close to that on a tray, and only when I left Saddle Peak, did I understand what a stress those stairs put on one’s knees. As time went by, we worked ourselves down to the best station, downstairs, that would usually get ‘totally slammed’ on weekends, to use a restaurant technical term (which in this case meant that we in the extreme case could get seven tables, with up to 30 or more guests, seated within 5 minutes. That quadruple espresso before the shift was greatly needed. There we worked, making pretty good money (where did it go?), often with Arnulfo, a great busboy, who earned every $ he made (and we were smart enough to know that it paid to give him extra). Those who have worked with me in a call center, can only imagine how I would mess with Gunter or Arnulfo if they got an order wrong, which they almost never did. As time went, I first became maitre d’, and then G.M., so the direct partnership ended, but we certainly didn’t stop working together.

For those who knew Gunter, it’s no secret that his divorce had made him bitter towards his wife, and it translated pretty much to women in general. That is, until he met Lee. We all watched all that bitterness fly out the window. And it was great to see.

When I left Saddle Peak, I didn’t keep in touch with my former colleagues. At least not very much. How do you have time for a social life when you work long hours, and most every evening? I last spoke to Gunter about three years ago, just before I went back from Ohio to Los Angeles, for my son’s high school graduation, and to move the family to Ohio. We talked about getting together, but with all the moving and packing, it just didn’t happen. And it sure didn’t happen after we got settled in Ohio.

Yesterday, as I watched Germany beat the crap out of Argentina in the World Cup, I thought of Gunter. He was a great soccer fan. I have a German book about the World Cup in Sweden in 1958, which he gave me as a gift. Watching the German team totally outplay Maradonna’s guys, I could just see Gunter in front of the TV, cheering like crazy. I gave him a call, but only got the machine, and left a message to call me.

So it is that, today, I was walking around in the market, shopping for our 4th of July BBQ, trying very hard, but not very successfully, to hold it together, as Lee is telling me over the phone, how Gunter succumbed to cancer, two and a half years ago. Those damned cigarettes!

As I'm sitting here writing this about you Gunter, I raise a Scotch in your honor. It was Scotch, wasn't it? And the honor is definitely all mine.

So think about that great person that you lost touch with. A phone call is so easy! You never know when it will be too late.

tisdag 29 juni 2010

Cincinnati All Stars i friidrott

Som jag har sagt tidigare, är idrott i high school väldigt stort i USA. Cincinnati Enquirer utser varje år ett All Star Team i olika sporter. Här är årets lista i friidrott.

Cincinnati Enquirer | Cincinnati Photo Gallery | Cincinnati.Com

fredag 18 juni 2010

New Balance Nationals

Tiden för 4x400 har nu ändrats till ca 15:45 Eastern time.


I dag sprang Christian och dom andra pojkarna från Mason 4x200 på New Balance Nationals. Om man kommer på sjätte plats eller bättre, kallas man för All American. Dom kom sjua, en hundradels sekund från sjätte plats. I morgon blir det 4x400. Alla lopp visas live på internet.

Här är länken: http://www.flotrack.org/videos/coverage/view/237134/live

Loppet går av stapeln ca 15:20 Eastern Standard Time.

lördag 5 juni 2010

Friidrott, igen

Pojkarna från Mason satte nya skolrekord på 4x800 och 4x400 i gårdagens Ohiomästerskap. På den längre stafetten ledde det till en femteplats i Ohio. På 4x400 har dom den tredje bästa tiden inför dagens final.

Ur lokaltidningen

lördag 29 maj 2010

Mer friidrott

Cincinnati Enquirer

Pulse Journal

Pulse Journal har en detalj fel. Christian sprang 4x800.

fredag 28 maj 2010

Friidrott

I regionsmästerskapet i Dayton idag, vann pojklaget från Mason High School lagmatchen, dvs dom fick mest poäng sammanlagt på alla evenemang.

Dom hade redan vunnit 4x800 meter i onsdags. I kväll blev dom tvåa på 4x400 och trea på 4x200, och går vidare till försökstävlingarna för Ohiomästerskapet på fredag. Där blir konkurrensen mycket värre. Vi får se om dom lyckas ta sej till final nästa lördag.

Birgittakören

Fotot togs inför Birgittakörens USA-resa. 1971? Hjälp gärna med namn. Kommer ihåg Han-Rune och Kerstin Karlsson, Eva Brundin, Limpan Lindblad, Ann-Christin Lehman, Inger Hansson, K G Waern.

 
Posted by Picasa

torsdag 27 maj 2010

Idrott i High School

Idrott i high school är en stor grej här, större än jag tror man kan förstå om man lever i Sverige. Här är ett urval av artiklar i lokaltidningarna från veckan:

Pulse Journal

Cincinnati Enquirer

Pulse Journal

Dayton Daily News

Pulse Journal

onsdag 26 maj 2010

Friidrottsresultat

Så här gick det för Christian i Regional Track & Field Championships, Dayton, Ohio:

4x800 (final) - Vinnare och Regional Champions på ny skolrekordstid, som placerar dom på tredjeplats i Ohio i år.

400 meter – en av åtta i finalen på fredag

4x400 meter – klara för final på fredag, med andra bästa försökstiden

tisdag 25 maj 2010

Helen Sjöholm and Björn Skifs - När du älskar

Råkade hitta den här låten. Musik och ord av Peter Lundblad, som gick klassen efter mej på Ribbyskolan.

måndag 24 maj 2010

Distriktsmästare på 400 meter och 4x400

Om du är less på inlägg om Christians eskapader i friidrott, så du kan sluta läsa här. Har tidigare berättat hur sjukdom och skador har gjort säsongen till en enda stor besvikelse. Han hade stora förväntningar både individuellt och på stafetterna. Hans mål var att springa en bit under 49 sekunder på 400 meter, och delta individuellt i Ohiomästerskapet, och också för laget att kvalificera till 4x200, 4x400 och 4x800. Varje gång han har blivit något så när skadefri, så har nån muskel börjat spöka igen. På stafetterna är det så bra bredd i laget, att dom har gjort ganska bra ifrån sej, men individuellt har han inte kommit nära fjolårets resultat. Två veckor sen var första gången han sprang under 50 sekunder, och då hade han fortfarande krångel med diverse muskler som gjorde ont. Förra måndagen nådde han botten psykologiskt. Han var så deppad att han var färdig att bara ge upp. Andra lagkamarater har ju råkat ut för smärre skador, men efter en kort tid har dom blivit bra igen. Inte så han. Vårt sjukförsäkringsbolag har betalat tusentals dollar utan resultat. När vi väl fann ett alternativ som verkade ge resultat, varade det bara tillfälligt, till skillnad från andra lagkamrater som blev bra efter ett par behandlingar. Han beskrev hur det gör så ont när han springer, att det helt enkelt inte går att ’springa igenom’ smärtan. Han var nära gråten, och jag skulle inte vara förvånad om det blev några tårar när vi inte såg.

I onsdags var det dags för försökstävlingar till distriktsmästerskapet. Eftersom han hade haft problem ett par dagar tidigare sprang han bara 400 och 4x400. Det var lätt att kvalificera sej till fredagens final i båda, så även om han inte hade ont, betydde det inte så mycket. I fredags regnade det och åskade, så tävlingen sköts upp till lördag. Soligt, inte alltför varmt, och ingen vind. Idealiskt. På 400 fanns det tre killar med bättre säsongbästa, så allt vi ville se var ett bra lopp, och inga muskelproblem. När dom kom till raksträckan, var det jämt mellan Christian och två andra. Tidigare i säsongen har han inte haft nåt extra att ge på slutet, men nu var det annorlunda. Han kämpade hårt till sista centimetern, och lyckades i sista ögonblicket ta sig förbi, och vinna med fyra hundradelar. Inte bara säsongbästa, men personbästa. Sju futtiga hundradelar från skolrekordet. När det sen var dags för 4x400 vann dom överlägset, på ny skolrekordstid.

Det bästa var när vi pratade med Christian efter tävlingen. Inte det minsta ont nånstans! För första gången på hela säsongen! När han vaknade på onsdag var alla smärtor mirakulöst som bortflugna. Han hade bara glömt att tala om det för oss.

Det fungerar så här: Dom fyra bästa i varje gren i distriktsmästerskapen kvalificerar sej till regionsmästerskapen, som avgår på onsdag och fredag. Christian kommer dock inte att springa individuellt. Det skulle bli för jobbigt för att kunna ge allt på stafetterna, och vid det här laget i säsongen är det laget som gäller.

Nu får ni bara läsa om tre tävlingar till. Regionsmästerskapen den här veckan, sen Ohiomästerskapen den följande veckan. Sen kör vi till Greensboro, North Carolina för New Balance Outdoor Nationals. Ja, dvs tills jag börjar skriva om friidrottstävlingarna i college nästa säsong.

lördag 22 maj 2010

Good riddance!

Fram till i dag hade jag en länk under ’Familj’, till en ganska avlägsen släkting med väldigt extrema åsikter. Jag hade honom också som friend på Facebook. Tyckte att det var lite underhållande att läsa när han uttryckte såväl sitt hat och avsky för förhållanden i dagens Sverige, som politisk extremism i allmänhet, och att engagera honom i smärre utbyten av åsikter. Till skillnad från honom har jag bott utanför Sverige, och kan uppskatta det svenska samhället i jämförelse med andra länder. Jag har nu beslutat att det finns åsikter som är så extrema att jag inte vill ge dom utrymme. En del människor fungerar helt enkelt som gift i våra liv, och det känns skönt när dom är borta.

tisdag 18 maj 2010

Betyg från sjätte klass? Varför inte tidigare?

Läste just en artikel i Expressen.



Efter 30 år i USA är jag kritisk mot det amerikanska samhället i många avseenden. Även så när det gäller hur många helt undermåliga skolor det finns. Inte hjälper det heller att kvaliten på skolorna är direkt beroende på inkomstnivån i det lokala samhället. Har ju tidigare bloggat om hur våra pojkar gått på privata skolor just av den anledningen. Nu går yngsta pojken på vår ytterst utmärkta lokala ’high school’ här i Mason, Ohio. En otroligt bra sak på den här skolan är hur föräldrarna kan logga in på en webbsida, och se sina barns resultat på varje test, läxa, quiz, projekt, etc. Och betyg anges för varje uppgift. Detta gäller från andra klass, vilket närmast motsvarar första klass i Sverige, eftersom barnen börjar tidigare här. Skolan ska väl förbereda barn och ungdomar för samhället i stort? Allt dom gör senare i livet kommer att utpräglas av konkurrens. Hur förbereder vi dom om vi inte kan tala om för dom om dom gjort ett bra jobb?

lördag 15 maj 2010

torsdag 13 maj 2010

Mer friidrott

Försökstävling till ligamästerskapen i går. Det skulle bli regn och åska, men vädergudarna var snälla. Christian var med på att sätta nytt skolrekord på 4x800. Sen sprang han 400 och 4x400. Det blir lite mycket med alla tre, så på dom två senare sprang dom bara för att kvalificera sej, vilket inte var nåt problem. På fredag behöver dom inte springa den långa stafetten. Det var bara åtta lag, så gårdagens räknas som final. Det viktigaste är att han fortfarande springer utan att få ont. Tack Bill Neff!

Det blir mycket springande nästa tre veckorna, med försökstävlingar på onsdagarna och final fredagarna. Nästa vecka är distriksmästerskapet, sen regionalmästerskapet, och sen Ohiomästerskapet. På onsdag ska han höra från Loyola University Chicago angående ’athletic scholarship’. Sen måste han bestämma mellan den skolan och University of Cincinnati. Vi hoppas nog fortfarande på Loyola. Tror att det är bra för honom att inte vara så nära hemmet.

lördag 8 maj 2010

Nervöst eller spännande?

Vi brukade tycka att det jättekul att se Christian springa på tävlingar. Spännande. Så har det inte varit på sista tiden, och det håller nog i sej ett tag. Med alla problem med skador han har haft dom senaste månaderna blir det bara nervöst. I går blev det lite bättre. Han sprang först sista etappen på 4x800. Han behövde inte anstränga sej alltför mycket för att behålla den ledning resten av laget gav honom. Han skulle sen springa 4x400 meter om allt kändes helt bra. Det gjorde han, och dom vann även den stafetten, med en tid som bara var 0.9 sekunder över det skolrekord dom satte för några veckor sen (och som är den tredje bästa tiden i Ohio i år). Nu blir det ligamästerskap nästa vecka, med kvalificeringstävling på onsdag och final på fredag. Det kommer fortfarande att bli nervöst. Och spännande.

tisdag 4 maj 2010

Jävla Magnus!

Dvs Adductor Magnus. Det var han som spökade till det för Christian i fredags. Enligt hans terapeut ska han vara OK att springa på nästa tävling, som avgår på hemmaplan. Det blir en lång tävling, fast inte lika lång som förra fredagen. Det är Senior Night, vilket betyder att alla friidrottare som går sista året, presenteras tillsammans med sina föräldrar. Dessutom finns det risk för åska. Varje gång som blixtar ses inom 10 miles, måste tävlingen abrytas, och kan inte börja igen förrän det varit blixtfritt i en halv timme. Nåja meteorologerna här gissar ofta fel, så vi får se.

måndag 3 maj 2010

söndag 2 maj 2010

Friidrott igen

Fredagens friidrottstävling blev inget vidare äventyr. Vi kom dit vid fyratiden, och då hade en del försök redan tagit plats. När vi väl körde därifrån var det lite efter midnatt. Det började bra för Christian. Han sprang sin sträcka på 4x200m på 22 sekunder, vilket betyder att han är i ganska bra form. När det sen var dags för 400 m, kände han av en sena i ena baklåret, och var smart nog att sakta ned. Tror inte det är nåt allvarligt, men det blir ändå ett besök till massagegubben i morgon.

fredag 30 april 2010

Spännande friidrottstävling i dag

Så jag har inte sagt mycket om Christians friidrott sen han fick ont i nån muskel i ljumsktrakten . Det hände 20 februari på en tävling på University of Kentucky. Vi tog honom naturligtvis till en doktor, som tog röntgen och skickade honom till diverse behandlingar. Tiden gick, och det blev i stort sett inte bättre. Varje gång han försökte springa full fart, gjorde det för ont. Sen hittade vi Bill Neff. Bill är en massageterapeut som specialicerar sej på idrottare. Den 3 april masserade han Christian i en och en halv timme, och förklarade hela tiden vad han kände och vad som var fel. Det besöket fixade till 99% vad tiotals andra behandlingar inte gjort nånting åt. Christian kunde plötsligt börja träna ordentligt. Han ligger förstås efter med träningen. Hans tränare på skolan har använt honom sparsamt, och mest låtit honom springa 800 meter i diverse stafetter. Dom kortare sträckorna blir ju lite mer explosiva, och dom har inte velat anstränga hans muskler alltför mycket. Han har ändå fått vara med att sätta nytt skolrekord på 4x400m och på Sprint Medley (200m, 200m, 400m, 800m).Christian har trots det varit lite deppad, men den sista veckan har hans attityd börjat ändras. I dag springer han lite mer på allvar. Om några timmar kör vi till Wayne Warrior Invitational, där han springer 4x200 m, 400m och 4x400m. Han vet inte riktigt hur hans form är, och vi tar inte ut nåt i förskott, men spännande ska det bli.

Det är säkert inte alltför många i Cincinnatitrakten som läser det här, men alla som har ont nånstans borde gå till Bill Neff. Om det har med muskler att göra, gör han helt enkelt underverk.

Vilket college ska det bli?

Vi närmar oss slutspurten i Christians collegeansökningsprocess, så det är väl dags att jag skriver det utlovade blogginlägget om detta. (Varning! Inlägget är långt! Om nån sen får för sej att sen kolla alla länkar jag lade in, kan det ta en evighet att läsa.)

Först lite bakgrund:

I Los Angeles var det allmänna skolsystemet så uruselt att det aldrig fanns en tanke på att skicka våra pojkar till den skola dom skulle ha gått på, baserat på vår adress. Som tur var har vi intelligenta pojkar, så vi fick andra möjligheter. Mattias hade redan börjat på The Mirman School, där ett av kraven är ett visst resultat på ett intelligenstest. När det var dags för Christian, var han tvungen att vänta ett år innan han kunde gå på Mirman, eftersom han var född för sent på året, så han gick kindergarten på Lanai Road School, som tillhör Los Angeles Unified School District, men som ligger i ett ’finare’ område än där vi bodde, så kvalitetsmässigt var skolan OK. En del skolor i Los Angeles antar ett visst antal elever från utanför det egentliga närområdet. Man ansöker om att få gå till den skola man är intresserad av, och många föräldrar lyckas på så sätt få sina barn till en bättre skola. Efter det året började han också på Mirman, och där gick båda pojkarna tills dom slutade vad som här kallas Elementary School och Junior High School. Mattias gick vidare på Brentwood School, en privat skola. I Los Angeles har i stort sett alla som kan (läs: har råd), flytt till privata skolor. För många görs det här möjligt genom att skolorna har fonder som används till att ge bidrag till såna familjer som oss, som annars inte skulle kunnat ha råd att skicka barnen dit. Då gäller också att ha bra betyg, och bra rekommendationer från tidigare skolor. Barnen tar också ett standardiserat test, och det ingår en intervju. Det hjälper också att ha mörkare hudfärg, eftersom skolorna gärna vill ha en mer varierad elevgrupp än dom annars skulle få.

När det var dags för Christian att börja high school, började vi se oss om för andra möjligheter än privatskolor, som även med bidrag kostar en hel del pengar. Vi ansökte bl. a. till s.k. ’magnet schools’. Magnet schools har olika specialiseringar, t.ex. språk, matematik, allmänt hög begåvning, etc. Dom skolorna är faktiskt av ganska hög kvalitet, och är ofta mindre enheter på en större skola. Christian blev antagen till en magnet school för begåvade barn vid Taft High School. I Kalifornien betygssätts skolor på en skala från 1 till 10. Jag ser att i den senaste rapporten har Taft som helhet fått 7, men jag kommer ihåg att det var ännu lägre (3 eller 4?) när skolan var aktuell för Christian. Vi hittade i sista minuten ett annat alternativ. Las Virgines School District ligger nordöst om Los Angeles. Där finns Calabasas High School som har 10 som betyg. Vi fick veta att man kan ansöka att få ’byta’ skoldistrikt. Man måste ha en orsak, men dom är inte så noga med vad orsaken är. Där gick sen Christian första året i high school.

Efter det skolåret flyttade vi till Mason, Ohio. Ja, egentligen bor vi i Deerfield Township, men skoldistriktet är Mason. När vi letade efter ett hus, gjorde vi en lista över skoldistrikt som var OK. Mason var på toppen av listan, och vi hade turen att hitta ett hus som tillhörde Mason School District. Vi har aldrigt haft anledning att ångra oss, eftersom Mason High School har högsta möjliga betyg för high schools i Ohio. Christian har nu mindre än två månader kvar tills det blir dags för avslutning.

Så är det då dags för college. Det är ungefär som att ansöka till privata high schools, fast mycket värre. Standardiserade prov, långa ansökningar med uppsatser, ansökningsavgifter och mycket annat. När Mattias gjorde det här hade han så fenomenala testresultat att en hel del skolor betalade flygbiljetter så att han kunde komma på besök. Så blev det att han ensam flög runt i hela USA när han var sexton och sjutton år och besökte sju eller åtta skolor. Till slut bestämde han sej för att gå på Reed College i Portland, Oregon, och för det drar han trots ordentliga stipendier på sej ordentliga studielån. Det känns ändå som om han hittade rätt. Efter det nuvarande skolåret har han ett år kvar till examen.

Tillbaka till Christian. Det var ganska många college på hans lista (fast inte lika många som Mattias, som ansökte till 26, och blev antagen till 24), och till slut ansökte han till 13. Han blev antagen till American University, Washington DC; Ashland University, Ashland, Ohio; Bellarmine University, Louisville, Kentucky; Drake University, Des Moines, Iowa; Furman University, Greenville, South Carolina; Loyola University Chicago; Marietta College, Marietta, Ohio; Miami University, Oxford, Ohio; Pennsylvania State University; Xavier University, Cincinnati; University of Cincinnati. University of Richmond, Virginia tackade nej, och Fordham University, New York, satte honom på väntelistan.

Det är som sagt en lång process, med test och en lång ansökan. Sen får man då svar, och förhoppningsvis är det positivt, och i svaret ingår också förhoppningsvis information om akademiska stipendier av varierande storlek. Sen är det två olika ansökningar man måste skicka in med massor av financiell information. När universiteten får resultaten av dom, kan dom då ge bidrag baserad på financiellt behov. Totalkostnaden per år, inklusive bostad och mat, varierade mellan $20,000 och $48,000. Efter bidragen blir det $11,000 - $22,000. Sen finns det ju också stipendier för idrottare. Eftersom Christians sportsäsong pågår just nu, kommer vi inte att veta nåt om det förrän senare. Normalt måste man låta skolorna veta före första maj om man accepterar, men eftersom vi väntar på mer information, ringer jag just nu runt och ber om extra tid. Dom skolor som återstår är:

1. Loyola University in Chicago
2. University of Cincinnati
3. University of Miami
4. Drake University

Loyola är på toppen av listan, men är också en hel del dyrare än dom andra. Mycket kommer att bero på hur Christian’s friidrottssäson går. Loyolas tränare har sagt att han får bidrag, men vi vet inte hur mycket. Allt beror på hur fort springer.

Det är tur att Christian är den sista. Det är också tur att jag hade erfarenhet från när Mattias ansökte. Även om Mason High School är väldigt bra, kan ingen allmän skola jämföras med en privatskola vad det gäller vissa resurser. På Brentwood fick eleverna en enorm hjälp med sina ansökningar till college. Varje ’college counselor’ hade kanske 30 elever som dom var huvudansvariga för. På Mason är siffran gissningsvis närmare 200.

Om ett par veckor eller så lär vi veta vad som händer.

söndag 18 april 2010

Vad betyder det att vara konservativ?

Läste med intresse att mina föräldrar efter nära en livstid som medlemmar i Moderaterna nu har bytt till Sveriges Pensionärers Intresseparti. Pappa kommenterade att deras partiprogram är minst lika konservativt som Moderaternas. Efter att ha läst genom programmet, är det klart vilken skillnad det är på vad som anses vara konservativt i Sverige, jämfört med USA. Här är en lista på delar av programmet som i USA inte skulle anses konservativa. I övrigt finner jag att jag håller med om det mesta i programmet.

• att skoldaghem erbjuds alla elever med behov

• att alla skolor ska ge en neutral information om andra religioner, hur de fungerar, deras historia och utveckling

• att staten övertar ansvaret för all sjukhusvård

• att kommunerna blir huvudmän för primärvård, barnavård, tandvård, psykiatri och övrig närsjukvård

• att vård och omsorg ska ges på samma villkor för hela befolkningen och vara offentligt finansierad

• att en kraftfull utbyggnad av ålderdomshem i modern form sker inom kommunerna

• att låginkomsttagarna ska prioriteras när skattesänkningar blir möjliga

• att samhället underlättar för alla människor att delta i kulturaktiviteter oavsett bostadsort

• att miljöfrågorna i sin helhet och klimatförändringarna och dess negativa effekter skall uppmärksammas i ökad omfattning inom EU

• att infrastrukturen för järnväg byggs ut och kollektivtrafiken förbättras

onsdag 7 april 2010

Vitsippor

För två år sen, försökte jag ju göra vår skugsdunge lite svensk.
Lingonbuskarna dog. Gullvivorna försökte ta rot, men det hände aldrig. Blåklockorna klarade sej inte heller, förutom en planta som plötsligt dök upp förra somaren i en plantering på framsidan av huset (jag hade förstås planterat några där också). Digitalisen klarade sej bara bra. Blåsipporna klarade sej till förra sommaren, men jag har inte sett dom än i år. Och så var det då vitsipporna. Förra sommaren såg jag vad jag trodde var vitsippsplantor, men utan blommor. I förrgår såg jag plötsligt att två plantor kom upp, och en av dom blommar. Om tjugo år kanske jag får min svenska dunge. Just nu växer allt så det knakar.

 
Posted by Picasa

tisdag 6 april 2010

Ljumskbråck

1997 opererades jag för ljumskbråck på vänstersidan. Jag hade så otroligt on efteråt, att det bara inte går att bekriva. I dag var det dags för andra sidan, och jag hade fått veta att dom numera använder titthål. Jag hoppades förstås att det skulle göra det mycket lindrigare. Så kunde det inte bli, eftersom jag dessutom behövde en navelbråcksoperation. Jag såg minst sagt inte fram emot det hela.

När jag vaknade efter operationen, kunde jag nästan inte tro hur det kändes. Visst gjorde det ont, men inget i närheten av hur det var den första gången. Jag kan sätta mej ned, stå upp, gå, gå uppför och nedför trappor, allt utan hjälp. Ja, lite hjälp får jag av Percoset. Jag får inte lyfta nåt över 4 kg i sex veckor. Har därför jobbat nonstop i trädgården i två veckor. Återkommer med bilder. Jag klarar också av att gå och see Christian springa i morgon. Återkommer också om detta.

onsdag 31 mars 2010

En liten kille

På high school ger dom ut en årsbok varje år. Ofta sätter föräldrar in en annons med gratulationer till Seniors. Tror säkert att Christian uppskattar fotot vi valt för vår annons.
 
Posted by Picasa

söndag 14 mars 2010

Alldeles för ung för att dö.

 


Det här är Jessica Ettenger. Hon var en av Mattias bästa vänner på Brentwood High School. Tillsammans redigerade dom en tidskrift med politiska och filosofiska artiklar. Hon gick också på Reed College. I går fick vi veta att hon hittats död på lördag morgon i sin studentbostad. Det finns inga tecken som tyder på droger eller brott. Har bara träffat hennes föräldrar ett par gånger, och just nu är det svårt att tänka sej vad dom upplever.
Posted by Picasa

lördag 27 februari 2010

Chicago, here we come

I morgon kör vi till Chicago. Andra besöket till Loyola University. Det ligger fortfarande på toppen av listan. Till slut beror det mycket på kostnaden. Vi har fått besked om stipendier från en del av skolorna, men väntar fortfarande på besked om vad dom ger baserat på vår inkomst. Jag vet att det här är grekiska för många svenskar, men nån gång får jag nog tid att skriva lite om collegekostnader.

Christian käkar middag med andra studerande, sover i en studentbostad, deltar i en klass och får en tour av the School of Communication. Vi ska hitta nån jazzklubb, har bokat ett skapligt hotellrum, och sen blir det informationsmöte och lunch på måndag. Vi hoppas bara att det inte blir för mycket snö.

Dyra kortkalsonger!

Har inte berättat hur det gick för Christian i tävlingen på University of Kentucky. Det var en underbar tävling, med flera årsbästa för USA. Inte så bra för Christian.. I första kurvan såg vi honom sakta ner, och även om han fortsatte loppet kunde han inte springa fullt ut. Under bilfärden till ett college ute på bondvisjan i Ohio (Marietta), var han inte precis på bra humör.

Han besökte en doktor på tisdag, och han har en lindrig muskelbristning i ljumsken. Nu får han terapi några gånger i veckan, men det är svårt att veta hur länge det tar innan han är helt återställd.

Doktorn rekommenderade nånting som heter ’coreshorts’. Vi varnades att dom var dyra. Det finns olika varianter, och vi behövde den som ger mest stöd, och därför används för rehabilitering. Med skatt och extra för att få dom levererade snabbt, blev det 180 dollar. Det är dyrt för kortkalsonger! Gissa om vi ska kolla att han använder dom!

lördag 20 februari 2010

Collegebesök och friidrottstävlingar

Om en timme kör vi till Lexington, Kentucky, för säsongens första friidrottstävling. Inomhus, förstås, eftersom vi fortfarande har ett ordentligt snötäcke. Inomhussäsongen är väldigt kort. I år tror jag det bara blir två tävlingar, eftersom en tävling ställdes in pga väder. Christian har i stor sett ingen aning hur hans form är. Vi får se hur det går. Han kommer definitivt att hamna efter en del killar. Konkurrenterna kommer från ett tiotal stater, och bland annat kommer en kille från Alabama som är snabbast i USA på 400 meter (för high school pojkar).

I morgon far vi sen vidare till Marietta, Ohio. Där ligger ett college som verkar väldigt intresserade av Christian. Även om han inte är lika intresserad av skolan är det värt ett besök.

Nästa helg kör vi till Chicago för andra besöket på Loyola University of Chicago. Den skolan är nog fortfarande på toppen av listan. Han har blivit antagen, men vi väntar fortfarande på besked om vilka stipendier han får. Det beror faktiskt delvis på hur fort han springer i dag och på nästa tävling, 6/3 vid Ohio State university.

söndag 14 februari 2010

En riktig vinter!?

Tre veckor av vinter, med 30-40cm snö på marken. Nu kommer det mer. I natt och i morgon kan det bli så mycket som 25cm till. Oftast får vi mindre än dom förespår, men vi får se. Åtminstonde behöver dom inte stänga skolorna, eftersom dom redan har stängt för Presidents’ Day.

fredag 5 februari 2010

Inställt pga väder

I morgon skulle Christian ha inomhussäsongens första tävling, vid Ohio State University i Columbus. Nu blir det ingen tävling eftersom vi ska 10-20cm snö i natt. Nu blir det inget förrän om två veckor. Nåja, han får två extra veckor att återhämta sej från århundradets förkylning.

tisdag 2 februari 2010

lördag 23 januari 2010

Mattias

 


För ett tag sen sa jag att jag skulle skriva lite om vad som händer med alla familjemedlemmar. Har hittills bara hunnit med Christian, men nu är det Mattias tur.

Mattias fyllde 20 i augusti (helt otroligt vad tiden går fort) och går nu tredje året på Reed College i Portland, Oregon, och trivs utmärkt. Huvudämnet är lingvistik, och han studerar också filosofi, ekonomi, latin och grekiska. Han var just här för det månadslånga julupphållet. Eftersom vi flyttade till Ohio bara några dagar efter hans high school-examen i juni 2007, och han började college i augusti samma år, känner han ju ingen här, så det blir ganska långtråkigt för honom. Nästa sommar planerar han att stanna i Portland om han kan fixa det ekonomiska.

Han läser fortfarande kopiöst, fastän kanske inte som när han var yngre, och ibland läste upp till fem böcker i en dag. I stället skriver han en hel del. Jag har tidigare berättat om boken som han skriver, och som publiceras på hans blogg. Själv är jag imponerad av både språket och skrivstilen.

När han var yngre, och vi eller andra frågade den eviga frågan ’vad ska du bli när du blir stor?’, brukade han svara att han skulle bli läsare. Numera blir svaret mindre självsäkert. Det finns ju så många möjligheter. Vad man studerar när man skaffar sej en ’Bachelor of Arts degree’, är inte så begränsande vad gäller yrkesinriktningen som jag tror en fil kand kan vara.

När han inte pluggar eller läser eller skriver, finns det ju datorspel och andra spel. Det finns också en flickvän i bilden, fast vi vet i stort sett bara att hon heter Sam (Samantha), kommer från södra Kalifornien, och också pluggar lingvistik.

Sen får jag då och då telefonsamtal (eller text) med matlagningsfrågor. Han lagar ganska ofta mat för dom som bor på samma våning i studentbostadshuset. Hmmmm, undrar var han fick det intresset?
Posted by Picasa

Läsvärt!

Min tjugoåring har startat en ny blogg. Den handlar dels om lingvistik, men mer tillgängligt för dom flesta är nog boken han skriver. Den publiceras eftersom den skrivs. Och ja, den är på engelska. Väldigt välskriven engelska dessutom.

söndag 17 januari 2010

Guds existens kan inte bevisas

Lägger in ett inlägg från lite över ett år sen. Påminndes om det pga en kommentar, och jag tycker det ät läsvärt.


Min äldre son bloggar inte så ofta. Det blir några inlägg, och sen händer inget på en lång tid. Han började ju nyss igen, och jag trodde han var klar till nästa år. När jag kollade i morse fanns där ett nytt kåseri om religion. Tycker att hans skrivande är läsvärt både vad gäller skrivstil och innehåll, så jag delar med mej. Om ni inte har nåt emot all läsa lite engelska, förstås.

Well, you can’t prove there is no god…
And that’s exactly the problem. Theories should not be judged by whether or not they have been disproven. There are a plethora of theories deemed too silly to bother with disproof. This is not a sign of their value. However, if a theory is subject to constant potential disproof, and still remains, and as well, makes valuable predictions, which are later verified, that is a sign of its value.

Throughout history, ‘God’ has been ascribed a lot of predictive power. The movement of the heavenly bodies, thunder and lightning, natural disasters, etc… And most of that predictive power has slowly(and not so slowly, from the 19th century on) been subsumed into one or more simple, predictive theory. And so it becomes easy to see the pattern. One starts with a hypothesis with many extra assumptions, and instead of losing the hypothesis, one discards the ancillary assumptions, one, by one, by one, until nothing remains but The God Hypothesis, with little to no predictive power, and thus value as a theory.

People often say something like ‘well, you can’t disprove the existence of God’. And this is precisely the problem. One can go from Belief1+Jesus to Belief2+Jesus to Belief3+Jesus, because while some types of beliefs progress with evidence, deities are not among that group. Ask the typical fundamentalist what would disprove the existence of god, and my guess is there would be nothing. So of course the existence of God hasn’t been disproven, because there is very little, possibly even nothing that would disprove it.

This doesn’t just apply to theories with deities, but rather, any pseudoscientific venture. Again, I mean to impress upon you that there is no clear distinction between science and pseudoscience. But vague distinctions are distinctions nonetheless.

For example, I do not know at exactly what point I would consider somebody naked. Let us, for example, consider somebody with solely a hat on. Are they naked? Would they be arrested for indecent exposure, depending on where that hat is? On the one hand, somebody in full skiing gear is clearly not naked, and somebody fully unclothed in an open area is clearly naked. But what for somebody with one sock half on their foot? It could easily be a vague distinction. I do not know at what point in putting clothes on a person becomes clothed. But I do have clear examples of both, and thus the distinction is valid, if vague.

The same is for science and pseudoscience.

The reason gravity is a good theory, is it would be so easy to disprove. It has very specific predictions. And yet it has not been falsified. All I have to do is to document dropping one object and have it be moved towards other masses at a rate of GM1M2/(r^2). Obviously there are other factors to take into account, such as wind resistance, but if I were to drop one bowling ball under normal circumstances and instead of it dropping, it just floated in the air, science would need to either come up with a compelling explanation, or think up a new theory.

Under the ‘web of belief’ which is made up of assumptions formed around a hypothesis, you can always strip away hypotheses. However, what differentiates science from pseudoscience is the rate at which this happens. There is no cut off at which point one more ad hoc assumption makes something pseudoscientific. Some scientists held onto their theories long after they should have discarded them, and some have been right to. But with the God Hypothesis, there have been nothing but ad hoc assumptions. So, of course, if your definition of God, or the way you treat your God Hypothesis, is that it can’t be proven false, of course it shan’t. But how useful of a theory is that?

Science has built skyscrapers, sent us to the moon, given us cars and computers and refrigerator and airplanes and all sorts of advances.

Religion has given us…seven new deadly sins? Bans on stem cell research? Anti-gay propaganda? And nearly all explanatory power it once had has been stripped away and handed unceremoniously over to Science.

Science is clad in the discoveries of the past 4-5 centuries.

As for Religion? Well, the Emperor’s new clothes are looking a bit revealing…

lördag 9 januari 2010

Snö

 


10 – 15 cm snö. Så jag ger mej inte upp på taket och fixar belysningen.
Posted by Picasa

Svensk mat

 


Vårt årliga smörgåsbord, på årets första söndag. Kring bordet, från vänster, Jefferson James, Bonia Schur, Barbara Rugen, Ricky Hansson, Ka-Ron, Steve Link, Fanchon Schur, Martin James, Berenika Hansson. Jag var också där, men nån måste ju ta bilden.
Posted by Picasa