måndag 27 augusti 2018

History of an immigrant, part 1.


I have posted rather sparingly for several years. Now there is so much going on that this has to change. I also plan to put up my posts in both Swedish and English. For many years the name of the blog was Umepojk in Los Angeles. Umepojk means ‘boy from Umeå’. Umeå is the city in Sweden where I was born and spent the first five years of my life. In 2007 the name was changed to Umepojk in Mason, Ohio, since we moved to the Cincinnati area due to my work. A little while ago I added "and then what?" That’s because when we retire, we will not stay in Ohio. Or the United States. But first a little history. After a stopover at JFK, I landed in Los Angeles on June 6, 1974. That it was Los Angeles was hardly more than a coincidence. I just wanted to go to the United States. Why? I don’t really know. I just wanted to. Initially the adrenaline flowed freely. Maybe for quite some time. The United States differs enough from Sweden, that everything feels a little bit exciting. Even something very common, like driving on a street in Los Angeles, to shop in a store, to walk on the Santa Monica Pier, to drive Mulholland from Hollywood to the Pacific Coast Highway.
It didn't take long before I built up a strong dislike of the US political system. And I still lived in California! In Sweden I was clearly to the right of center, but here I was very far to the left. Somehow, I separated political life from daily life, except for a lot of political discussions. Besides, I was busy with studying and earning enough money to live.

A little about my jobs: first job was as a ‘houseboy’ with Jack Lawrence, who created many famous songs for Frank Sinatra, Sarah Vaughn, Dinah Shore and many others. It lasted a month. Before that I had an interview with Rock Hudson's manager for a similar job. It was the only interview where I was ever asked if it bothered me that my potential employer was gay. I also had an interview with William Conrad's manager. When he told me that I didn't get that job, he said the 'Cannon' had decided that he wanted to hire someone older, because he did not trust his young wife. The next job was as a driver for Jack and Audrey Skirball. Jack was trained as a Rabbi, but had become a film producer, and also worked with a lot of investments. The job as a private driver was a little more bearable. Just a little bit. It didn’t feel so good that my really low monthly salary was overshadowed by what Jack lost betting on horses most days during the seasons at Santa Anita, Hollywood Park and Del Mar (Audrey owned some horses). After one year, this shy and cautious guy built up enough confidence to instead look for a job in a restaurant as a waiter. The money was better and it became possible to study, although it was quite difficult to find enough energy after late nights at work, often followed by one or a few hours at the nearest bar. I think I remember all restaurants – BelAir Sands, Stratton's, Tivoli Garden, Saddle Peak Lodge, Parkway Grill, MiPiace . After that, I had had enough of the restaurants. But I jump too far ahead. I will tell you more about the restaurants, some other time.
1976 I started at Stratton's Restaurant in Westwood Village.

I come back to this restaurant because the job there changed my life. In the same building was The Westwood Playhouse, a small (about 500 seats) theatre. Many great musicals and plays. In December of 1978, it was time for Jon Hendricks' Evolution of the Blues. I knew of of Lambert, Hendrick and Ross and was very excited about the coming show. Little could I have imagined how life would change fairly soon .....

En immigranthistoria, del 1.


Det har blivit väldigt sparsamt med inlägg på bloggen i flera år. Nu är det så mycket spännande som händer att det ska bli ändring. Jag planerar också att lägga upp inläggen på både svenska och engelska. I många år hette bloggen Umepojk i Los Angeles. I 2007 ändrades namnet till Umepojk i Mason, Ohio, eftersom vi flyttade till Cincinnatiområdet pga mitt arbete. För ett lite tag sen lade jag till ”och sen då?” Det beror på att när vi slutar arbeta, så tänker vi inta stanna i Ohio. Eller USA över huvud taget. Men först lite historia. 

Efter en mellanlandning på JFK, landade jag i Los Angeles 6 juni, 1974. Att det blev Los Angeles var knappast mer än en slump. Jag ville bara till USA. Varför? Jag vet egentligen inte. Jag ville bara. Till en början flöt adrenalinet fritt. Kanske ganska länge. USA skiljer sig tillräckligt från Sverige, att allting liksom blir spännande. Till och med nånting väldigt vanligt, som att köra på en gata i Los Angeles, att handla i en affär, att gå på Santa Monica Pier, att köra Mulholland från Hollywood till Pacific Coast Highway. Det tog inte länge innan jag tyckte väldigt illa om det politiska systemet. Då bodde jag ändå i Kalifornien! I Sverige hamnade jag klart på den borgerliga sidan, men här var jag väldigt långt till vänster. På nått sätt separerade jag det politiska från vardagslivet, förutom en hel del politiska diskussioner. Sen var jag ju ’busy’ med att plugga och att tjäna tillräckligt med pengar för att leva. 

Lite om mina job: Första jobbet var som ’houseboy’ hos Jack Lawrence, som skapade många kända sånger för Frank Sinatra, Sarah Vaughn, Dinah Shore och många andra. Det varade en månad. Innan det hade jag haft en intervju med Rock Hudsons manager för ett liknande jobb. Det var den enda intervju där jag nånsin frågats om jag brydde mej om att min potentiella arbetsgivare var gay. Jag hade också en intervju med William Conrads manager. När han talade om att jag inte fått det jobbet, sa han att "Cannon” hade bestämt att han ville anställa någon äldre, eftersom han inte litade på sin unga fru. Nästa jobb var som chaufför för Jack and Audrey Skirball. Jack var utbildad till rabbin, men hade gått över till filmproducent, och hade också en massa investeringar. Jobbet som privatchaufför passade mej lite bättre. Bara lite. Det kändes inte så bra att den riktigt låga lönen totalt överskuggades av vad Jack förlorade på gallophästar de flesta dagarna under säsongerna på Santa Anita, Hollywood Park och Del Mar (Audrey ägde några hästar). 

Efter ett år hade den här blyga och försiktiga killen byggt upp tillräckligt med självförtroende för att i stället söka jobb på restaurang som servitör. Pengarna blev bättre och det blev möjligt att plugga, även om det blev ganska svårt med energin efter sena kvällar på jobbet, ofta följt av nån eller några timmar på närmaste bar. Jag tror jag kommer ihåg alla restauranger – Bel Air Sands, Stratton’s, Tivoli Garden, Saddle Peak Lodge, Parkway Grill, MiPiace. Efter det hade jag fått nog av restauranger. Men jag hoppar för långt fram i tiden. Jag berättar mer om restaurangerna nån annan gång.

1976 började jag på Stratton’s Restaurant i Westwood Village. Jag återkommer till den här restaurangen eftersom jobbet där ändrade mitt liv. I samma byggnad fanns Westwood Playhouse, en liten (ca 500) teater. Många bra musikaler och pjäser. I december 1978 var det dags för Jon Hendricks’ Evolution of the Blues. Jag kände ju till Lambert, Hendricks and Ross och var väldigt förväntansfull. Lite kunde jag ana hur livet skulle ändras ganska snart…..

söndag 31 december 2017

Ett jävla skitår



Som min syster Ann-Christin sa, 2017 har varit ett jävla skitår. Det började i mars, när min svärmor Mae dog efter en lång kamp mot Alzheimer, just när jag gjorde mej redo för att resa till Sverige för min pappas nittioårsdag. Vid ungefär samma tid fick vi veta att min mamma hade drabbats av strupcancer. Tillsammans med Mattias och Christian fick vi tillfälle att spendera lite tid med mamma och pappa. Sen gick det ganska snabbt utför för mamma, och hon somnade in den 19 juli. Tillbaka till Sverige i augusti för begravningen. Sen var det pappas tur. Han somnade natten till 30 december för att inte vakna igen. Så nu blir det en Sverigeresa igen om ett par veckor. Sen måste det tilläggas att Ann-Christin förlorade sin älskade Athena tidigare i år. Al Jarreau dog i februari. Hans-Rune Karlsson, som var en underbar körledare, om än inte en perfekt människa, dog i början av året. Nu är det bara två och en halv timme kvar av året, så det kan väl inte hända så mycket mer. Javisst ja, sen fick vi en president som heter Trump.