torsdag 21 oktober 2010

Sjukt Kina, sjukt!

Jag tycker att varje kvinna sha ha rätt till abort, men det här är absolut barbariskt av Kina!Helt oförsvarligt!

Mattias har träffat Franz Kafka

Att ha legitimation har ju blivit mer och mer kritiskt i dagens samhälle, speciellt om du har tänkt dej att förflytta dej luftvägen. Vår son Mattias pluggar i Portland, Oregon, och kommer bara hem över jul och nyår och på sommaren.

Hans Ohio körkort behövde förnyas före hans födelsedag i år.
Man kan förnya det upp till 30 dagar före födelsedagen.
Första dagen det kunde förnyas var samma dag som han skulle flyga tillbaka till college.
Görs det undantag om man inte ska vara i Ohio under tiden? Naturligtvis inte.
Har man inte giltig identification kan man inte flyga.
Han skulle därför inte ha ett giltigt körkort när det var dags att komma hem till jul.
OK, men har har ju ett pass. Som var giltigt till födelsedagen 2009!
Men passet kan förnyas. Så det gjorde vi. Trodde vi i alla fall.
För ungefär en vecka sen (tre månader efter ansökan lämnades in) fick han besked att vi inte hade lämnat in rätt dokument med ansökan. Man behöver ett ”birth certificate” På det officiella dokumentet vi hade stod det ”certificate of live birth”. Av nån anledning var det inte vad som behövdes.
OK, så han behöver ett nytt birth certificate. Det beställer man numera genom att ladda ner blanketter online, som man sedan skickar in. För säkerhets skull ringde Mattias för att kolla hur länge det tar. 14 veckor var svaret! 14! Jaha, det går ju inte. För då har han ingen legitimation i tid för flyget till Cincinnati till jul. Ingen legitimation – inget flyg!
Då googlade han ’expedited’, ’birth certificate’, ’California’. Det finns tydligen företag som på nåt sätt kan fixa dem i 14 dagar. OK, allt väl.
Så han fyllde i två olika blanketter som ska skickas in. En av dem ska man ta till en ’notary public’. Det är en halvofficiell person, som sätter sin stämpel på vissa dokument, för att intyga att de har sett en skriva på ett dokument, och att man har visat dem vem man är. Hmmmm.....hur bevisar man vem man är, om man inte har nån giltig legitimation? Han diskuterade det här med personen, och ha sa att det skulle gå bra med det nu ogiltiga körkortet från Ohio, tillsammans med skollegitimationen. För att vara säker att inte råka ut för nåt annat problem, tog han hand om det samma dag, ifall nån annan person inte skulle vara lika välvillig. Nu har allt skickats in. Förhoppningsvis har han ett birth certificate snart. Då skaffar han sej ett Oregon ID-kort för säkerhets skull. Ifall han inte får passet i tid. Nåja, han behövde ju inte flyga till Washington DC (eller Los Angeles) som utlandssvenskar i USA numera måste göra för att förnya ett svenskt pass. Och det måste man göra vart femte år. Åtminstonde kan man sen hämta det på närmaste hederskonsulat, vilket för oss innebär en fyra timmars biltur till Cleveland.

tisdag 19 oktober 2010

Vänlighet och annat, American style

Läste för ett litet tag sen om hur en annan utlandssvensk ser på skillnader mellan Sverige och USA. Har kopierat några av hennes observationer, som jag tycker hör samman. Jag har också tänkt på detta, och min syn har under 36 år i USA ändrats avsevärt. Mina tankar följer efter citaten från hennes blogg.

”Något som jag lade märke till när jag kom hit var att människor var vänliga och trevliga också mot främlingar. Det var jag inte van vid från Stockholm och Sverige. Här verkade det vara en del av kulturen att man faktiskt blev vänligt bemött även om man inte kände den andra personen. Kanske det är så på mindre orter i Sverige men i USA verkar det vara" standard" även i större städer.”

”Amerikaner är överlag artiga. Man håller upp dörren till personen som kommer efter, man ber om ursäkt om man går i vägen osv. I Sverige har jag inte hört folk be om ursäkt och visa artighet alls på samma sätt. Det har till och med skrivits artiklar i stora svenska dagsidningar om den här skillnaden.”

”Konsten att kunna prata med andra är helt klart mer utvecklad i USA. Även om det är ytligt småprat gör det att det blir ett vänligare och öppnare klimat människor emellan. Det här vore något att ta efter i Sverige och se hur mycket trevligare det blir.”

”Varför är det svårt att riktigt lära känna amerikaner på djupet? Det här kan vara min erfarenhet och behöver egentligen inte vara generell men jag tycker det är svårare här i USA att få riktiga vänner på djupet om jag jämför med Sverige. Amerikaner är lätta att prata med om litet allt möjligt men när det sedan blir frågan om en djupare kontakt, då känns det svårare här.”


Låt mej först säga att när jag först flyttade till USA, tog det inte länge innan jag bestämde mej för att jag aldrig skulle tänka mej att flytta tillbaka till Sverige. Det låg då ingen större tanke bakom det hela. När jag nu tänker på det, berodde det nog främst på att jag alltid tyckt att det är spännande att uppleva andra länder. Jag har ju egentligen inte upplevt så många. Det var resorna till Hemeln i Tyskland med kyrkans ungdomsgrupp, körresan till nordöstra USA, och förstås besök till Danmark och Norge. Efter att jag flyttade hit har det sen blivit besök till Mexico, Finland, Martinique, och två dagar i Paris. Det har alltid varit spännande att uppleva alla skillnader, stora som små. Skillnader i arkitektur, natur, kultur, mat, och, naturligtvis, människors beteende. Av dessa har nog människorna spelat ett mindre roll. Jag tror att det bästa sättet att beskriva hur det känns för mej att uppleva ett nytt land är att säga att det är som att vara ”high” Allting känns och upplevs med större intensitet. Jag undrar om denna känsla inte färgar hur man upplever människor, och också påverkar hur de behandlar en. Är amerikaner verkligen artigare? Kanske är det för att jag tillhör en annan generation som jag upplever att det inte är så? Jag håller själv alltid upp dörren för främlingar, både män och kvinnor. Ofta tillkännages det inte alls, och jag upplever inte att andra gör det samma.

Efter 36 år i USA har den känslan försvunnit. Det är nog snarare så att jag skulle känna mer av den om jag vore i Sverige. Efter att tiden gick, blev jag också mindre säker på att jag inte kunde tänka mej att flytta tillbaka till Sverige. Slutligen, när jag senast besökte Sverige med min amerikanska fru och våra två pojkar, för nio år sedan, bestämde min fru och jag att om valet var lätt, skulle vi nog hellre bo i Sverige, åtminstonde tillräckligt länge för att få en bättre känsla för hur livet är där. Oj då, det här blev en lång inledning till det jag egentligen tänkt skriva om, skillnader mellan människor i Sverige och USA.

Först hade jag det lite svårt att lista ut hur man borde svara på de diverse fraser man hörde dagligen, från butiksbiträden, restaurantanställda, och andra: ”how are you?”, ”how’s it going?, etc. I början svarade jag nog alltför sanningserligt. Frågade nån hur jag mådde, svarade jag på riktigt. Jag fick snabbt klart för mej att ingen ville veta. Fraserna betydde i stort sett ingenting. Jag skaffade mej snart vanan att oftast repetera samma fras tillbaka. ”How are you?” – ”How are you?” Helt meningslöst, och inget utbytande av information, men det funkar bara bra. Efter att ha flyttan från Los Angeles till Mason, utanför Cincinnati i Ohio för tre år sen, har vi handlat på samma matvaruaffär. Det är jag som oftast går dit, och eftersom vi mest lever på färskvaror, blir det minst 4-5 besök per vecka. Jag känner igen alla som jobbar där, men det är bara en eller två (av minst 30) som jag pratar med utöver de normala, artiga, tomma fraserna. Det är inte alls vad jag upplevt på mina besök till Sverige. Kanske är mina svenska släktingar bättre på att skapa mer meningsfulla relationer? Tidigare i dag behövde jag köpa nåt på Home Depot. Under de få minuter jag gick runt i affären var det tre anställda som alla sa ”how are you?” när vi passerade varandra. Ingen väntade egentligen på ett svar, utan fortsatte dit de var på väg. Helt meningslöst i min bok.

Sen är det de människor som man lär känna lite mer. De som är så vänliga. Först känns det som en möjlighet till nån slags riktig vänskap. För några år sen lärde vi känna ett svenskt par som var på besök i Los Angeles med anledning av att mannens dotter hade utsetts till Jenny Lindstipendiat. Under en middag berättade jag lite om hur jag upplevde skillnaderna mellan Sverige och USA. Jag berättade bland annat hur ofta jag i USA hört ”we have to get together some time” eller ”you have to come over for dinner some time”, från människor som jag ofta aldrig mera sett, och definitivt inte ”have gotten together with”. Det blev ett ofta upprepat skämt. ”We have to get together some time.” När vi senare besökte Sverige, gav de oss nyckeln till deras hus, där vi stannade i några dagar, och kom och gick som vi ville. Visst har vi träffat väldigt generösa människor i USA, men det känns som om det vore lättare att lista ut vilka de är, om man inte behövde sortera bort allt ytligt småprat.

När det gäller Sverige känner jag egentligen bara till hur det var hos mina föräldrars . De hade ordentligt många vänner som de umgicks med regelbundet, och en del av dem var grannar. Min upplevelse av livet här i USA är väldigt annorlunda. Alla verkar ha så lite tid utöver det vardagliga. Har man fest verkar det oftast bli mer ’open house’ i stället för en vanlig middag. Folk kommer och går, och man vet riktigt aldrig vem som kommer. Folk är väldigt dåliga på att svara på en inbjudan, och folk som svarar ja kommer kanske inte, medan andra som inte svarat kommer. ”Vi tog för givet att ni visste vi skulle komma.” Allt passar väldigt bra ihop med tomma fraser, som inte betyder mycket. Själv föredrar jag mindre småprat och fler verkliga konversationer.

Som i så många andra sammanhang, föredrar jag den svenska varianten mer och mer, ju längre jag bor i USA. Och då har jag inte ens nämnt dagens helt vansinniga amerikanska politiska klimat, där det verkar vara bättre, ju mer idiotisk och okunnig man är. (kunde inte låta bli att ge ut en känga menad för the Tea Party.)