söndag 8 juni 2014

Några funderingar med anledning av prinsessan Leonores dop.





Kollade på svenska prinsessdopet. Det tog ungefär en halvtimme att se hela programmet tack vare fastforward. Har numera ganska svårt med religiösa ceremonier. Hur kommer det sej att vi håller på med sånt här i vårt s.k. moderna samhälle? Och det samma dag som jag läst att 40 % av amerikaner tror att världen skapades för tio tusen år sen. Sen tycker jag ibland också att det är nåt lite töntigt med det kungliga svenska hovet. Kommer ihåg hur, när jag jobbade på hovet, det kändes lite nervöst när jag presenterades för gamla kungen den första gången. Det var lätt att känna vördnad och respekt för honom. Det grundades kanske på hans långa liv med alla erfarenheter, och på hundratal år av traditioner. Likaså prins Bertil, prinsessan Lillian och de andra äldre i kungafamiljen. Även om man hade helt klart för sej att de i grund och botten var helt vanliga människor. Jag blev dock nästan illamående när jag såg ett fåtal andra, som behandlade de kungliga, inklusive små barn, som om de verkligen hade annorlunda blod i kroppen. Tänker först och främst på min närmaste chef, en hovfurir som sedan ung hade jobbat på ett eller flera herresäten i Skåne. Det var som att se en svart betjänt i en gammal hollywoodfilm om livet i den gamla amerikanska södern.
När dåvarande kronprinsen kom på besök till Sofiero, kändes han som en vanlig kille, som mest tyckte om att festa med goda vänner.  Jag var inte den enda av personalen som imponerades av hur han, när Gustav VI Adolf dog, plötsligt ändrades till en mycket mer seriös person, som kände allvaret av ämbetet. Numera tycker jag det är svårare att ta kungafamiljen på helt allvar. Kanske kan man skylla på skvallerblaskorna (läs Expressen, Aftonbladet och numera också Sveriges TV). Räkna mej inte bland republikanerna, men det är svårt att inte undra hur länge det svenska hovet varar.


Kan inte låta bli att lägga in ett foto från 1973. Ja, det är faktiskt jag som står till höger om vagnsdörren.