fredag 22 oktober 2010
Sjukt Kina, sjukt!
Jag tycker att varje kvinna sha ha rätt till abort, men det här är absolut barbariskt av Kina!Helt oförsvarligt!
torsdag 21 oktober 2010
Mattias har träffat Franz Kafka
Att ha legitimation har ju blivit mer och mer kritiskt i dagens samhälle, speciellt om du har tänkt dej att förflytta dej luftvägen. Vår son Mattias pluggar i Portland, Oregon, och kommer bara hem över jul och nyår och på sommaren.
Hans Ohio körkort behövde förnyas före hans födelsedag i år.
Man kan förnya det upp till 30 dagar före födelsedagen.
Första dagen det kunde förnyas var samma dag som han skulle flyga tillbaka till college.
Görs det undantag om man inte ska vara i Ohio under tiden? Naturligtvis inte.
Har man inte giltig identification kan man inte flyga.
Han skulle därför inte ha ett giltigt körkort när det var dags att komma hem till jul.
OK, men har har ju ett pass. Som var giltigt till födelsedagen 2009!
Men passet kan förnyas. Så det gjorde vi. Trodde vi i alla fall.
För ungefär en vecka sen (tre månader efter ansökan lämnades in) fick han besked att vi inte hade lämnat in rätt dokument med ansökan. Man behöver ett ”birth certificate” På det officiella dokumentet vi hade stod det ”certificate of live birth”. Av nån anledning var det inte vad som behövdes.
OK, så han behöver ett nytt birth certificate. Det beställer man numera genom att ladda ner blanketter online, som man sedan skickar in. För säkerhets skull ringde Mattias för att kolla hur länge det tar. 14 veckor var svaret! 14! Jaha, det går ju inte. För då har han ingen legitimation i tid för flyget till Cincinnati till jul. Ingen legitimation – inget flyg!
Då googlade han ’expedited’, ’birth certificate’, ’California’. Det finns tydligen företag som på nåt sätt kan fixa dem i 14 dagar. OK, allt väl.
Så han fyllde i två olika blanketter som ska skickas in. En av dem ska man ta till en ’notary public’. Det är en halvofficiell person, som sätter sin stämpel på vissa dokument, för att intyga att de har sett en skriva på ett dokument, och att man har visat dem vem man är. Hmmmm.....hur bevisar man vem man är, om man inte har nån giltig legitimation? Han diskuterade det här med personen, och ha sa att det skulle gå bra med det nu ogiltiga körkortet från Ohio, tillsammans med skollegitimationen. För att vara säker att inte råka ut för nåt annat problem, tog han hand om det samma dag, ifall nån annan person inte skulle vara lika välvillig. Nu har allt skickats in. Förhoppningsvis har han ett birth certificate snart. Då skaffar han sej ett Oregon ID-kort för säkerhets skull. Ifall han inte får passet i tid. Nåja, han behövde ju inte flyga till Washington DC (eller Los Angeles) som utlandssvenskar i USA numera måste göra för att förnya ett svenskt pass. Och det måste man göra vart femte år. Åtminstonde kan man sen hämta det på närmaste hederskonsulat, vilket för oss innebär en fyra timmars biltur till Cleveland.
Hans Ohio körkort behövde förnyas före hans födelsedag i år.
Man kan förnya det upp till 30 dagar före födelsedagen.
Första dagen det kunde förnyas var samma dag som han skulle flyga tillbaka till college.
Görs det undantag om man inte ska vara i Ohio under tiden? Naturligtvis inte.
Har man inte giltig identification kan man inte flyga.
Han skulle därför inte ha ett giltigt körkort när det var dags att komma hem till jul.
OK, men har har ju ett pass. Som var giltigt till födelsedagen 2009!
Men passet kan förnyas. Så det gjorde vi. Trodde vi i alla fall.
För ungefär en vecka sen (tre månader efter ansökan lämnades in) fick han besked att vi inte hade lämnat in rätt dokument med ansökan. Man behöver ett ”birth certificate” På det officiella dokumentet vi hade stod det ”certificate of live birth”. Av nån anledning var det inte vad som behövdes.
OK, så han behöver ett nytt birth certificate. Det beställer man numera genom att ladda ner blanketter online, som man sedan skickar in. För säkerhets skull ringde Mattias för att kolla hur länge det tar. 14 veckor var svaret! 14! Jaha, det går ju inte. För då har han ingen legitimation i tid för flyget till Cincinnati till jul. Ingen legitimation – inget flyg!
Då googlade han ’expedited’, ’birth certificate’, ’California’. Det finns tydligen företag som på nåt sätt kan fixa dem i 14 dagar. OK, allt väl.
Så han fyllde i två olika blanketter som ska skickas in. En av dem ska man ta till en ’notary public’. Det är en halvofficiell person, som sätter sin stämpel på vissa dokument, för att intyga att de har sett en skriva på ett dokument, och att man har visat dem vem man är. Hmmmm.....hur bevisar man vem man är, om man inte har nån giltig legitimation? Han diskuterade det här med personen, och ha sa att det skulle gå bra med det nu ogiltiga körkortet från Ohio, tillsammans med skollegitimationen. För att vara säker att inte råka ut för nåt annat problem, tog han hand om det samma dag, ifall nån annan person inte skulle vara lika välvillig. Nu har allt skickats in. Förhoppningsvis har han ett birth certificate snart. Då skaffar han sej ett Oregon ID-kort för säkerhets skull. Ifall han inte får passet i tid. Nåja, han behövde ju inte flyga till Washington DC (eller Los Angeles) som utlandssvenskar i USA numera måste göra för att förnya ett svenskt pass. Och det måste man göra vart femte år. Åtminstonde kan man sen hämta det på närmaste hederskonsulat, vilket för oss innebär en fyra timmars biltur till Cleveland.
onsdag 20 oktober 2010
Vänlighet och annat, American style
Läste för ett litet tag sen om hur en annan utlandssvensk ser på skillnader mellan Sverige och USA. Har kopierat några av hennes observationer, som jag tycker hör samman. Jag har också tänkt på detta, och min syn har under 36 år i USA ändrats avsevärt. Mina tankar följer efter citaten från hennes blogg.
”Något som jag lade märke till när jag kom hit var att människor var vänliga och trevliga också mot främlingar. Det var jag inte van vid från Stockholm och Sverige. Här verkade det vara en del av kulturen att man faktiskt blev vänligt bemött även om man inte kände den andra personen. Kanske det är så på mindre orter i Sverige men i USA verkar det vara" standard" även i större städer.”
”Amerikaner är överlag artiga. Man håller upp dörren till personen som kommer efter, man ber om ursäkt om man går i vägen osv. I Sverige har jag inte hört folk be om ursäkt och visa artighet alls på samma sätt. Det har till och med skrivits artiklar i stora svenska dagsidningar om den här skillnaden.”
”Konsten att kunna prata med andra är helt klart mer utvecklad i USA. Även om det är ytligt småprat gör det att det blir ett vänligare och öppnare klimat människor emellan. Det här vore något att ta efter i Sverige och se hur mycket trevligare det blir.”
”Varför är det svårt att riktigt lära känna amerikaner på djupet? Det här kan vara min erfarenhet och behöver egentligen inte vara generell men jag tycker det är svårare här i USA att få riktiga vänner på djupet om jag jämför med Sverige. Amerikaner är lätta att prata med om litet allt möjligt men när det sedan blir frågan om en djupare kontakt, då känns det svårare här.”
Låt mej först säga att när jag först flyttade till USA, tog det inte länge innan jag bestämde mej för att jag aldrig skulle tänka mej att flytta tillbaka till Sverige. Det låg då ingen större tanke bakom det hela. När jag nu tänker på det, berodde det nog främst på att jag alltid tyckt att det är spännande att uppleva andra länder. Jag har ju egentligen inte upplevt så många. Det var resorna till Hemeln i Tyskland med kyrkans ungdomsgrupp, körresan till nordöstra USA, och förstås besök till Danmark och Norge. Efter att jag flyttade hit har det sen blivit besök till Mexico, Finland, Martinique, och två dagar i Paris. Det har alltid varit spännande att uppleva alla skillnader, stora som små. Skillnader i arkitektur, natur, kultur, mat, och, naturligtvis, människors beteende. Av dessa har nog människorna spelat ett mindre roll. Jag tror att det bästa sättet att beskriva hur det känns för mej att uppleva ett nytt land är att säga att det är som att vara ”high” Allting känns och upplevs med större intensitet. Jag undrar om denna känsla inte färgar hur man upplever människor, och också påverkar hur de behandlar en. Är amerikaner verkligen artigare? Kanske är det för att jag tillhör en annan generation som jag upplever att det inte är så? Jag håller själv alltid upp dörren för främlingar, både män och kvinnor. Ofta tillkännages det inte alls, och jag upplever inte att andra gör det samma.
Efter 36 år i USA har den känslan försvunnit. Det är nog snarare så att jag skulle känna mer av den om jag vore i Sverige. Efter att tiden gick, blev jag också mindre säker på att jag inte kunde tänka mej att flytta tillbaka till Sverige. Slutligen, när jag senast besökte Sverige med min amerikanska fru och våra två pojkar, för nio år sedan, bestämde min fru och jag att om valet var lätt, skulle vi nog hellre bo i Sverige, åtminstonde tillräckligt länge för att få en bättre känsla för hur livet är där. Oj då, det här blev en lång inledning till det jag egentligen tänkt skriva om, skillnader mellan människor i Sverige och USA.
Först hade jag det lite svårt att lista ut hur man borde svara på de diverse fraser man hörde dagligen, från butiksbiträden, restaurantanställda, och andra: ”how are you?”, ”how’s it going?, etc. I början svarade jag nog alltför sanningserligt. Frågade nån hur jag mådde, svarade jag på riktigt. Jag fick snabbt klart för mej att ingen ville veta. Fraserna betydde i stort sett ingenting. Jag skaffade mej snart vanan att oftast repetera samma fras tillbaka. ”How are you?” – ”How are you?” Helt meningslöst, och inget utbytande av information, men det funkar bara bra. Efter att ha flyttan från Los Angeles till Mason, utanför Cincinnati i Ohio för tre år sen, har vi handlat på samma matvaruaffär. Det är jag som oftast går dit, och eftersom vi mest lever på färskvaror, blir det minst 4-5 besök per vecka. Jag känner igen alla som jobbar där, men det är bara en eller två (av minst 30) som jag pratar med utöver de normala, artiga, tomma fraserna. Det är inte alls vad jag upplevt på mina besök till Sverige. Kanske är mina svenska släktingar bättre på att skapa mer meningsfulla relationer? Tidigare i dag behövde jag köpa nåt på Home Depot. Under de få minuter jag gick runt i affären var det tre anställda som alla sa ”how are you?” när vi passerade varandra. Ingen väntade egentligen på ett svar, utan fortsatte dit de var på väg. Helt meningslöst i min bok.
Sen är det de människor som man lär känna lite mer. De som är så vänliga. Först känns det som en möjlighet till nån slags riktig vänskap. För några år sen lärde vi känna ett svenskt par som var på besök i Los Angeles med anledning av att mannens dotter hade utsetts till Jenny Lindstipendiat. Under en middag berättade jag lite om hur jag upplevde skillnaderna mellan Sverige och USA. Jag berättade bland annat hur ofta jag i USA hört ”we have to get together some time” eller ”you have to come over for dinner some time”, från människor som jag ofta aldrig mera sett, och definitivt inte ”have gotten together with”. Det blev ett ofta upprepat skämt. ”We have to get together some time.” När vi senare besökte Sverige, gav de oss nyckeln till deras hus, där vi stannade i några dagar, och kom och gick som vi ville. Visst har vi träffat väldigt generösa människor i USA, men det känns som om det vore lättare att lista ut vilka de är, om man inte behövde sortera bort allt ytligt småprat.
När det gäller Sverige känner jag egentligen bara till hur det var hos mina föräldrars . De hade ordentligt många vänner som de umgicks med regelbundet, och en del av dem var grannar. Min upplevelse av livet här i USA är väldigt annorlunda. Alla verkar ha så lite tid utöver det vardagliga. Har man fest verkar det oftast bli mer ’open house’ i stället för en vanlig middag. Folk kommer och går, och man vet riktigt aldrig vem som kommer. Folk är väldigt dåliga på att svara på en inbjudan, och folk som svarar ja kommer kanske inte, medan andra som inte svarat kommer. ”Vi tog för givet att ni visste vi skulle komma.” Allt passar väldigt bra ihop med tomma fraser, som inte betyder mycket. Själv föredrar jag mindre småprat och fler verkliga konversationer.
Som i så många andra sammanhang, föredrar jag den svenska varianten mer och mer, ju längre jag bor i USA. Och då har jag inte ens nämnt dagens helt vansinniga amerikanska politiska klimat, där det verkar vara bättre, ju mer idiotisk och okunnig man är. (kunde inte låta bli att ge ut en känga menad för the Tea Party.)
”Något som jag lade märke till när jag kom hit var att människor var vänliga och trevliga också mot främlingar. Det var jag inte van vid från Stockholm och Sverige. Här verkade det vara en del av kulturen att man faktiskt blev vänligt bemött även om man inte kände den andra personen. Kanske det är så på mindre orter i Sverige men i USA verkar det vara" standard" även i större städer.”
”Amerikaner är överlag artiga. Man håller upp dörren till personen som kommer efter, man ber om ursäkt om man går i vägen osv. I Sverige har jag inte hört folk be om ursäkt och visa artighet alls på samma sätt. Det har till och med skrivits artiklar i stora svenska dagsidningar om den här skillnaden.”
”Konsten att kunna prata med andra är helt klart mer utvecklad i USA. Även om det är ytligt småprat gör det att det blir ett vänligare och öppnare klimat människor emellan. Det här vore något att ta efter i Sverige och se hur mycket trevligare det blir.”
”Varför är det svårt att riktigt lära känna amerikaner på djupet? Det här kan vara min erfarenhet och behöver egentligen inte vara generell men jag tycker det är svårare här i USA att få riktiga vänner på djupet om jag jämför med Sverige. Amerikaner är lätta att prata med om litet allt möjligt men när det sedan blir frågan om en djupare kontakt, då känns det svårare här.”
Låt mej först säga att när jag först flyttade till USA, tog det inte länge innan jag bestämde mej för att jag aldrig skulle tänka mej att flytta tillbaka till Sverige. Det låg då ingen större tanke bakom det hela. När jag nu tänker på det, berodde det nog främst på att jag alltid tyckt att det är spännande att uppleva andra länder. Jag har ju egentligen inte upplevt så många. Det var resorna till Hemeln i Tyskland med kyrkans ungdomsgrupp, körresan till nordöstra USA, och förstås besök till Danmark och Norge. Efter att jag flyttade hit har det sen blivit besök till Mexico, Finland, Martinique, och två dagar i Paris. Det har alltid varit spännande att uppleva alla skillnader, stora som små. Skillnader i arkitektur, natur, kultur, mat, och, naturligtvis, människors beteende. Av dessa har nog människorna spelat ett mindre roll. Jag tror att det bästa sättet att beskriva hur det känns för mej att uppleva ett nytt land är att säga att det är som att vara ”high” Allting känns och upplevs med större intensitet. Jag undrar om denna känsla inte färgar hur man upplever människor, och också påverkar hur de behandlar en. Är amerikaner verkligen artigare? Kanske är det för att jag tillhör en annan generation som jag upplever att det inte är så? Jag håller själv alltid upp dörren för främlingar, både män och kvinnor. Ofta tillkännages det inte alls, och jag upplever inte att andra gör det samma.
Efter 36 år i USA har den känslan försvunnit. Det är nog snarare så att jag skulle känna mer av den om jag vore i Sverige. Efter att tiden gick, blev jag också mindre säker på att jag inte kunde tänka mej att flytta tillbaka till Sverige. Slutligen, när jag senast besökte Sverige med min amerikanska fru och våra två pojkar, för nio år sedan, bestämde min fru och jag att om valet var lätt, skulle vi nog hellre bo i Sverige, åtminstonde tillräckligt länge för att få en bättre känsla för hur livet är där. Oj då, det här blev en lång inledning till det jag egentligen tänkt skriva om, skillnader mellan människor i Sverige och USA.
Först hade jag det lite svårt att lista ut hur man borde svara på de diverse fraser man hörde dagligen, från butiksbiträden, restaurantanställda, och andra: ”how are you?”, ”how’s it going?, etc. I början svarade jag nog alltför sanningserligt. Frågade nån hur jag mådde, svarade jag på riktigt. Jag fick snabbt klart för mej att ingen ville veta. Fraserna betydde i stort sett ingenting. Jag skaffade mej snart vanan att oftast repetera samma fras tillbaka. ”How are you?” – ”How are you?” Helt meningslöst, och inget utbytande av information, men det funkar bara bra. Efter att ha flyttan från Los Angeles till Mason, utanför Cincinnati i Ohio för tre år sen, har vi handlat på samma matvaruaffär. Det är jag som oftast går dit, och eftersom vi mest lever på färskvaror, blir det minst 4-5 besök per vecka. Jag känner igen alla som jobbar där, men det är bara en eller två (av minst 30) som jag pratar med utöver de normala, artiga, tomma fraserna. Det är inte alls vad jag upplevt på mina besök till Sverige. Kanske är mina svenska släktingar bättre på att skapa mer meningsfulla relationer? Tidigare i dag behövde jag köpa nåt på Home Depot. Under de få minuter jag gick runt i affären var det tre anställda som alla sa ”how are you?” när vi passerade varandra. Ingen väntade egentligen på ett svar, utan fortsatte dit de var på väg. Helt meningslöst i min bok.
Sen är det de människor som man lär känna lite mer. De som är så vänliga. Först känns det som en möjlighet till nån slags riktig vänskap. För några år sen lärde vi känna ett svenskt par som var på besök i Los Angeles med anledning av att mannens dotter hade utsetts till Jenny Lindstipendiat. Under en middag berättade jag lite om hur jag upplevde skillnaderna mellan Sverige och USA. Jag berättade bland annat hur ofta jag i USA hört ”we have to get together some time” eller ”you have to come over for dinner some time”, från människor som jag ofta aldrig mera sett, och definitivt inte ”have gotten together with”. Det blev ett ofta upprepat skämt. ”We have to get together some time.” När vi senare besökte Sverige, gav de oss nyckeln till deras hus, där vi stannade i några dagar, och kom och gick som vi ville. Visst har vi träffat väldigt generösa människor i USA, men det känns som om det vore lättare att lista ut vilka de är, om man inte behövde sortera bort allt ytligt småprat.
När det gäller Sverige känner jag egentligen bara till hur det var hos mina föräldrars . De hade ordentligt många vänner som de umgicks med regelbundet, och en del av dem var grannar. Min upplevelse av livet här i USA är väldigt annorlunda. Alla verkar ha så lite tid utöver det vardagliga. Har man fest verkar det oftast bli mer ’open house’ i stället för en vanlig middag. Folk kommer och går, och man vet riktigt aldrig vem som kommer. Folk är väldigt dåliga på att svara på en inbjudan, och folk som svarar ja kommer kanske inte, medan andra som inte svarat kommer. ”Vi tog för givet att ni visste vi skulle komma.” Allt passar väldigt bra ihop med tomma fraser, som inte betyder mycket. Själv föredrar jag mindre småprat och fler verkliga konversationer.
Som i så många andra sammanhang, föredrar jag den svenska varianten mer och mer, ju längre jag bor i USA. Och då har jag inte ens nämnt dagens helt vansinniga amerikanska politiska klimat, där det verkar vara bättre, ju mer idiotisk och okunnig man är. (kunde inte låta bli att ge ut en känga menad för the Tea Party.)
måndag 20 september 2010
Skäms Sverige!
5,7% för Sverigedemokraterna. Även om jag själv bor i ett land med mycket mera allvarlig och störande extremism, är jag verkligt besviken att SD kom in i riksdagen.
söndag 5 september 2010
Vår katt har varit på semester
För tolv dagar sen gav vi oss iväg till Chicago för att installera Christian på Loyola University. När vi har varit borta några dagar förut har en granne hjälpt att ta hand om vår katt, Nikita. Vi brukar lämna henne utommhus, och grannfrugan ser till att hon har mat, och släpper in henne på kvällarna. Alla katter jag har haft har i stort sett fått bestämma när dom vill vara inne eller ute. Det har aldrig varit ett problem, eftersom dom har stannat nära till. Nikita har varit lite annorlunda. Hon älskar att vara utomhus, och stannar ofta borta hela dagen, utan att vi ser henne. Sista gången vi var borta några dagar hamnade hon antingen i slagsmål med nåt djur eller också fastnade hon på nånting som rev upp ett ordentligt sår som veterinären fick ta hand om. Så vi skulle låte henne vara inomhus när vi for iväg. Problemet var att hon smet ut på morgonen. Vi var inte alltför oroliga. Det blev emellertid vår stackars granne, som gick runt vårt hus alla möjliga tider, men aldrig såg henne. När vi kom hem tre dagar senare, gick vi runt i grannskapet och delade ut blad med hennes bild. Efter en dryg vecka var vi färdiga att ge upp hoppet, men vi hörde från många att det inte är ovanligt att katter hittas efter längre tid än det. I torsdags fick vi ett telefonsamtal från en som trodde hon sett Nikita. Vi hade några affisher i det grannskapet, men nu gick jag runt och delade ut flygblad till varje hus, och pratade med ett par som var säkra att dom sett henne. I morse ringde telefonen: ”Jag tror vi har er katt”. Och det hade dom. Så nu är hon hemma, även om jag inte är så säker att hon gillar det, efter ett ordentligt bad. Gissa om hon inte släpps ut på ett tag!
onsdag 4 augusti 2010
Sverigedemokraterna förstår inte begreppet demokrati
Ni som tänker rösta på SD ser förstås inget fel med det här? Kan ni säga brunskjortor?
torsdag 29 juli 2010
Vilket parti ska jag rösta på?
I går kom röstkortet för Sveriges riksdagsval med posten. Har annars inte röstat sen jag flyttade till USA. När jag kollar på www.val.se, ser jag att jag har dessa alternativ:
• Aktiv Demokrati - partiet för kontinuerlig direktdemokrati
• Alexander's Lista
• Allianspartiet/Medborgarens röst
• Arbetarepartiet-Socialdemokraterna
• Centerpartiet
• Enhet
• Europeiska Arbetarpartiet-EAP
• Feministiskt initiativ
• Folkpartiet liberalerna
• Frihetliga Rättvisepartiet (FRP)/För ett demokratiskt och ett folkstyrt Europa utan EU-byråkrater
• Frihetspartiet
• Klassiskt liberala partiet
• Kommunistiska förbundet
• Kristdemokraterna
• Landsbygdsdemokraterna
• Miljöpartiet de gröna
• Moderata Samlingspartiet
• Nationaldemokraterna
• Nordisk Union
• Norrländska Samlingspartiet
• Piratpartiet
• Republikanska partiet
• Rikshushållarna
• Rättvisepartiet Socialisterna
• Sjukvårdspartiet
• Skånepartiet
• SPI - Sveriges Pensionärers Intresseparti
• Svenskarnas parti
• Sverigedemokraterna
• Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)
• Sveriges Nationella Demokratiska Parti
• Vänsterpartiet
Efter att jag skrotar dom som inte har en chans att nå 4% återstår:
• Arbetarepartiet-Socialdemokraterna
• Centerpartiet
• Folkpartiet liberalerna
• Kristdemokraterna
• Miljöpartiet de gröna
• Moderata Samlingspartiet
• Sverigedemokraterna
• Vänsterpartiet
Förutom att jag inte helt förstår begreppet att rösta på ett parti som inte har en chans, finns det massor av anledningar att skrota dom flesta. Enda undantagen är kanske Norrländska Samlingspartiet och Sveriges Pensionärers Intresseparti.
Sen måste jag slopa SD – tycker helt enkelt inte om rasister; KD – hur kan jag rösta på ett parti som byggts runt en ide om en gubbe uppe i himlen som är ren fantasi?; V, MP och S – enligt Valkompassen håller jag inte med dom om mycket.
Då återstår M, FP, C. Så nu behöver jag hjälp. Tala om för mej varför det ena är bättre än det andra. Du kan ju till och med tala om för mej varför jag ska rösta på nåt av partierna som jag redan slopat. Man kan ju alltid ändra sej!
• Aktiv Demokrati - partiet för kontinuerlig direktdemokrati
• Alexander's Lista
• Allianspartiet/Medborgarens röst
• Arbetarepartiet-Socialdemokraterna
• Centerpartiet
• Enhet
• Europeiska Arbetarpartiet-EAP
• Feministiskt initiativ
• Folkpartiet liberalerna
• Frihetliga Rättvisepartiet (FRP)/För ett demokratiskt och ett folkstyrt Europa utan EU-byråkrater
• Frihetspartiet
• Klassiskt liberala partiet
• Kommunistiska förbundet
• Kristdemokraterna
• Landsbygdsdemokraterna
• Miljöpartiet de gröna
• Moderata Samlingspartiet
• Nationaldemokraterna
• Nordisk Union
• Norrländska Samlingspartiet
• Piratpartiet
• Republikanska partiet
• Rikshushållarna
• Rättvisepartiet Socialisterna
• Sjukvårdspartiet
• Skånepartiet
• SPI - Sveriges Pensionärers Intresseparti
• Svenskarnas parti
• Sverigedemokraterna
• Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)
• Sveriges Nationella Demokratiska Parti
• Vänsterpartiet
Efter att jag skrotar dom som inte har en chans att nå 4% återstår:
• Arbetarepartiet-Socialdemokraterna
• Centerpartiet
• Folkpartiet liberalerna
• Kristdemokraterna
• Miljöpartiet de gröna
• Moderata Samlingspartiet
• Sverigedemokraterna
• Vänsterpartiet
Förutom att jag inte helt förstår begreppet att rösta på ett parti som inte har en chans, finns det massor av anledningar att skrota dom flesta. Enda undantagen är kanske Norrländska Samlingspartiet och Sveriges Pensionärers Intresseparti.
Sen måste jag slopa SD – tycker helt enkelt inte om rasister; KD – hur kan jag rösta på ett parti som byggts runt en ide om en gubbe uppe i himlen som är ren fantasi?; V, MP och S – enligt Valkompassen håller jag inte med dom om mycket.
Då återstår M, FP, C. Så nu behöver jag hjälp. Tala om för mej varför det ena är bättre än det andra. Du kan ju till och med tala om för mej varför jag ska rösta på nåt av partierna som jag redan slopat. Man kan ju alltid ändra sej!
söndag 4 juli 2010
Gunter Schrumpf, In Memoriam
So in what now seems like another life, I worked in restaurants. In one particular restaurant, I had just started as a waiter, when I was told we had a new back waiter, and he would be working with me. I was actually very happy with the back waiter I had. He was young (not sure why that mattered), strong as a horse, smart, and was great at the front waiter stuff when I was busy. I was introduced to the new guy. He was older than anybody else working there, and a pretty rough life made him look even older. And that terrible smoker’s cough! That’s how I met Gunter Schrumpf. My first impression was not great. But boy was I wrong! And that’s how a great partnership started. Gunter was stronger than a horse, told stories better than anyone I’ve ever met. Well, maybe besides my mother’s uncle Hjalmar. And he could actually read my scribbled orders! And that wasn’t easy. Sometimes I couldn’t read them myself.
Gunter was German, and old enough to remember Germany after the war, when, as a little boy, he would beg American soldiers for candy and cigarettes. I wish they wouldn’t have given him the latter. He went on to the restaurant business, trained in Switzerland, worked in what is now Sun City in South Africa, before moving to the US. He worked in the famous Scandia restaurant on Sunset Boulevard, among others. He married, had a daughter, and then, when his marriage ended, went to Alaska to work in the oil fields. He just wanted to get away. He cooked for the crew, and I can only imagine how he entertained them with his stories, just like he did us.
When he got tired of Alaska, he looked up his old Scandia boss, Rolf Nonnast, who was now G.M of Saddle Peak Lodge, the restaurant where I worked. When Gunter started, he and I used to work the second or third floor, most of the time, since the guys with more seniority worked the main dining room downstairs. It was incredible to watch Gunter load 12, 13, 14 plates with covers on a tray, and then half run up those stairs, seemingly without getting tired. Well, almost. I never carried anything close to that on a tray, and only when I left Saddle Peak, did I understand what a stress those stairs put on one’s knees. As time went by, we worked ourselves down to the best station, downstairs, that would usually get ‘totally slammed’ on weekends, to use a restaurant technical term (which in this case meant that we in the extreme case could get seven tables, with up to 30 or more guests, seated within 5 minutes. That quadruple espresso before the shift was greatly needed. There we worked, making pretty good money (where did it go?), often with Arnulfo, a great busboy, who earned every $ he made (and we were smart enough to know that it paid to give him extra). Those who have worked with me in a call center, can only imagine how I would mess with Gunter or Arnulfo if they got an order wrong, which they almost never did. As time went, I first became maitre d’, and then G.M., so the direct partnership ended, but we certainly didn’t stop working together.
For those who knew Gunter, it’s no secret that his divorce had made him bitter towards his wife, and it translated pretty much to women in general. That is, until he met Lee. We all watched all that bitterness fly out the window. And it was great to see.
When I left Saddle Peak, I didn’t keep in touch with my former colleagues. At least not very much. How do you have time for a social life when you work long hours, and most every evening? I last spoke to Gunter about three years ago, just before I went back from Ohio to Los Angeles, for my son’s high school graduation, and to move the family to Ohio. We talked about getting together, but with all the moving and packing, it just didn’t happen. And it sure didn’t happen after we got settled in Ohio.
Yesterday, as I watched Germany beat the crap out of Argentina in the World Cup, I thought of Gunter. He was a great soccer fan. I have a German book about the World Cup in Sweden in 1958, which he gave me as a gift. Watching the German team totally outplay Maradonna’s guys, I could just see Gunter in front of the TV, cheering like crazy. I gave him a call, but only got the machine, and left a message to call me.
So it is that, today, I was walking around in the market, shopping for our 4th of July BBQ, trying very hard, but not very successfully, to hold it together, as Lee is telling me over the phone, how Gunter succumbed to cancer, two and a half years ago. Those damned cigarettes!
As I'm sitting here writing this about you Gunter, I raise a Scotch in your honor. It was Scotch, wasn't it? And the honor is definitely all mine.
So think about that great person that you lost touch with. A phone call is so easy! You never know when it will be too late.
Gunter was German, and old enough to remember Germany after the war, when, as a little boy, he would beg American soldiers for candy and cigarettes. I wish they wouldn’t have given him the latter. He went on to the restaurant business, trained in Switzerland, worked in what is now Sun City in South Africa, before moving to the US. He worked in the famous Scandia restaurant on Sunset Boulevard, among others. He married, had a daughter, and then, when his marriage ended, went to Alaska to work in the oil fields. He just wanted to get away. He cooked for the crew, and I can only imagine how he entertained them with his stories, just like he did us.
When he got tired of Alaska, he looked up his old Scandia boss, Rolf Nonnast, who was now G.M of Saddle Peak Lodge, the restaurant where I worked. When Gunter started, he and I used to work the second or third floor, most of the time, since the guys with more seniority worked the main dining room downstairs. It was incredible to watch Gunter load 12, 13, 14 plates with covers on a tray, and then half run up those stairs, seemingly without getting tired. Well, almost. I never carried anything close to that on a tray, and only when I left Saddle Peak, did I understand what a stress those stairs put on one’s knees. As time went by, we worked ourselves down to the best station, downstairs, that would usually get ‘totally slammed’ on weekends, to use a restaurant technical term (which in this case meant that we in the extreme case could get seven tables, with up to 30 or more guests, seated within 5 minutes. That quadruple espresso before the shift was greatly needed. There we worked, making pretty good money (where did it go?), often with Arnulfo, a great busboy, who earned every $ he made (and we were smart enough to know that it paid to give him extra). Those who have worked with me in a call center, can only imagine how I would mess with Gunter or Arnulfo if they got an order wrong, which they almost never did. As time went, I first became maitre d’, and then G.M., so the direct partnership ended, but we certainly didn’t stop working together.
For those who knew Gunter, it’s no secret that his divorce had made him bitter towards his wife, and it translated pretty much to women in general. That is, until he met Lee. We all watched all that bitterness fly out the window. And it was great to see.
When I left Saddle Peak, I didn’t keep in touch with my former colleagues. At least not very much. How do you have time for a social life when you work long hours, and most every evening? I last spoke to Gunter about three years ago, just before I went back from Ohio to Los Angeles, for my son’s high school graduation, and to move the family to Ohio. We talked about getting together, but with all the moving and packing, it just didn’t happen. And it sure didn’t happen after we got settled in Ohio.
Yesterday, as I watched Germany beat the crap out of Argentina in the World Cup, I thought of Gunter. He was a great soccer fan. I have a German book about the World Cup in Sweden in 1958, which he gave me as a gift. Watching the German team totally outplay Maradonna’s guys, I could just see Gunter in front of the TV, cheering like crazy. I gave him a call, but only got the machine, and left a message to call me.
So it is that, today, I was walking around in the market, shopping for our 4th of July BBQ, trying very hard, but not very successfully, to hold it together, as Lee is telling me over the phone, how Gunter succumbed to cancer, two and a half years ago. Those damned cigarettes!
As I'm sitting here writing this about you Gunter, I raise a Scotch in your honor. It was Scotch, wasn't it? And the honor is definitely all mine.
So think about that great person that you lost touch with. A phone call is so easy! You never know when it will be too late.
tisdag 29 juni 2010
Cincinnati All Stars i friidrott
Som jag har sagt tidigare, är idrott i high school väldigt stort i USA. Cincinnati Enquirer utser varje år ett All Star Team i olika sporter. Här är årets lista i friidrott.
Cincinnati Enquirer | Cincinnati Photo Gallery | Cincinnati.Com
Cincinnati Enquirer | Cincinnati Photo Gallery | Cincinnati.Com
fredag 18 juni 2010
New Balance Nationals
Tiden för 4x400 har nu ändrats till ca 15:45 Eastern time.
I dag sprang Christian och dom andra pojkarna från Mason 4x200 på New Balance Nationals. Om man kommer på sjätte plats eller bättre, kallas man för All American. Dom kom sjua, en hundradels sekund från sjätte plats. I morgon blir det 4x400. Alla lopp visas live på internet.
Här är länken: http://www.flotrack.org/videos/coverage/view/237134/live
Loppet går av stapeln ca 15:20 Eastern Standard Time.
I dag sprang Christian och dom andra pojkarna från Mason 4x200 på New Balance Nationals. Om man kommer på sjätte plats eller bättre, kallas man för All American. Dom kom sjua, en hundradels sekund från sjätte plats. I morgon blir det 4x400. Alla lopp visas live på internet.
Här är länken: http://www.flotrack.org/videos/coverage/view/237134/live
Loppet går av stapeln ca 15:20 Eastern Standard Time.
lördag 5 juni 2010
Friidrott, igen
Pojkarna från Mason satte nya skolrekord på 4x800 och 4x400 i gårdagens Ohiomästerskap. På den längre stafetten ledde det till en femteplats i Ohio. På 4x400 har dom den tredje bästa tiden inför dagens final.
Ur lokaltidningen
Ur lokaltidningen
måndag 31 maj 2010
lördag 29 maj 2010
Friidrott
I regionsmästerskapet i Dayton idag, vann pojklaget från Mason High School lagmatchen, dvs dom fick mest poäng sammanlagt på alla evenemang.
Dom hade redan vunnit 4x800 meter i onsdags. I kväll blev dom tvåa på 4x400 och trea på 4x200, och går vidare till försökstävlingarna för Ohiomästerskapet på fredag. Där blir konkurrensen mycket värre. Vi får se om dom lyckas ta sej till final nästa lördag.
Dom hade redan vunnit 4x800 meter i onsdags. I kväll blev dom tvåa på 4x400 och trea på 4x200, och går vidare till försökstävlingarna för Ohiomästerskapet på fredag. Där blir konkurrensen mycket värre. Vi får se om dom lyckas ta sej till final nästa lördag.
fredag 28 maj 2010
Birgittakören
Fotot togs inför Birgittakörens USA-resa. 1971? Hjälp gärna med namn. Kommer ihåg Han-Rune och Kerstin Karlsson, Eva Brundin, Limpan Lindblad, Ann-Christin Lehman, Inger Hansson, K G Waern.
Idrott i High School
Idrott i high school är en stor grej här, större än jag tror man kan förstå om man lever i Sverige. Här är ett urval av artiklar i lokaltidningarna från veckan:
Pulse Journal
Cincinnati Enquirer
Pulse Journal
Dayton Daily News
Pulse Journal
Pulse Journal
Cincinnati Enquirer
Pulse Journal
Dayton Daily News
Pulse Journal
torsdag 27 maj 2010
Friidrottsresultat
Så här gick det för Christian i Regional Track & Field Championships, Dayton, Ohio:
4x800 (final) - Vinnare och Regional Champions på ny skolrekordstid, som placerar dom på tredjeplats i Ohio i år.
400 meter – en av åtta i finalen på fredag
4x400 meter – klara för final på fredag, med andra bästa försökstiden
4x800 (final) - Vinnare och Regional Champions på ny skolrekordstid, som placerar dom på tredjeplats i Ohio i år.
400 meter – en av åtta i finalen på fredag
4x400 meter – klara för final på fredag, med andra bästa försökstiden
onsdag 26 maj 2010
Helen Sjöholm and Björn Skifs - När du älskar
Råkade hitta den här låten. Musik och ord av Peter Lundblad, som gick klassen efter mej på Ribbyskolan.
tisdag 25 maj 2010
Distriktsmästare på 400 meter och 4x400
Om du är less på inlägg om Christians eskapader i friidrott, så du kan sluta läsa här. Har tidigare berättat hur sjukdom och skador har gjort säsongen till en enda stor besvikelse. Han hade stora förväntningar både individuellt och på stafetterna. Hans mål var att springa en bit under 49 sekunder på 400 meter, och delta individuellt i Ohiomästerskapet, och också för laget att kvalificera till 4x200, 4x400 och 4x800. Varje gång han har blivit något så när skadefri, så har nån muskel börjat spöka igen. På stafetterna är det så bra bredd i laget, att dom har gjort ganska bra ifrån sej, men individuellt har han inte kommit nära fjolårets resultat. Två veckor sen var första gången han sprang under 50 sekunder, och då hade han fortfarande krångel med diverse muskler som gjorde ont. Förra måndagen nådde han botten psykologiskt. Han var så deppad att han var färdig att bara ge upp. Andra lagkamarater har ju råkat ut för smärre skador, men efter en kort tid har dom blivit bra igen. Inte så han. Vårt sjukförsäkringsbolag har betalat tusentals dollar utan resultat. När vi väl fann ett alternativ som verkade ge resultat, varade det bara tillfälligt, till skillnad från andra lagkamrater som blev bra efter ett par behandlingar. Han beskrev hur det gör så ont när han springer, att det helt enkelt inte går att ’springa igenom’ smärtan. Han var nära gråten, och jag skulle inte vara förvånad om det blev några tårar när vi inte såg.
I onsdags var det dags för försökstävlingar till distriktsmästerskapet. Eftersom han hade haft problem ett par dagar tidigare sprang han bara 400 och 4x400. Det var lätt att kvalificera sej till fredagens final i båda, så även om han inte hade ont, betydde det inte så mycket. I fredags regnade det och åskade, så tävlingen sköts upp till lördag. Soligt, inte alltför varmt, och ingen vind. Idealiskt. På 400 fanns det tre killar med bättre säsongbästa, så allt vi ville se var ett bra lopp, och inga muskelproblem. När dom kom till raksträckan, var det jämt mellan Christian och två andra. Tidigare i säsongen har han inte haft nåt extra att ge på slutet, men nu var det annorlunda. Han kämpade hårt till sista centimetern, och lyckades i sista ögonblicket ta sig förbi, och vinna med fyra hundradelar. Inte bara säsongbästa, men personbästa. Sju futtiga hundradelar från skolrekordet. När det sen var dags för 4x400 vann dom överlägset, på ny skolrekordstid.
Det bästa var när vi pratade med Christian efter tävlingen. Inte det minsta ont nånstans! För första gången på hela säsongen! När han vaknade på onsdag var alla smärtor mirakulöst som bortflugna. Han hade bara glömt att tala om det för oss.
Det fungerar så här: Dom fyra bästa i varje gren i distriktsmästerskapen kvalificerar sej till regionsmästerskapen, som avgår på onsdag och fredag. Christian kommer dock inte att springa individuellt. Det skulle bli för jobbigt för att kunna ge allt på stafetterna, och vid det här laget i säsongen är det laget som gäller.
Nu får ni bara läsa om tre tävlingar till. Regionsmästerskapen den här veckan, sen Ohiomästerskapen den följande veckan. Sen kör vi till Greensboro, North Carolina för New Balance Outdoor Nationals. Ja, dvs tills jag börjar skriva om friidrottstävlingarna i college nästa säsong.
I onsdags var det dags för försökstävlingar till distriktsmästerskapet. Eftersom han hade haft problem ett par dagar tidigare sprang han bara 400 och 4x400. Det var lätt att kvalificera sej till fredagens final i båda, så även om han inte hade ont, betydde det inte så mycket. I fredags regnade det och åskade, så tävlingen sköts upp till lördag. Soligt, inte alltför varmt, och ingen vind. Idealiskt. På 400 fanns det tre killar med bättre säsongbästa, så allt vi ville se var ett bra lopp, och inga muskelproblem. När dom kom till raksträckan, var det jämt mellan Christian och två andra. Tidigare i säsongen har han inte haft nåt extra att ge på slutet, men nu var det annorlunda. Han kämpade hårt till sista centimetern, och lyckades i sista ögonblicket ta sig förbi, och vinna med fyra hundradelar. Inte bara säsongbästa, men personbästa. Sju futtiga hundradelar från skolrekordet. När det sen var dags för 4x400 vann dom överlägset, på ny skolrekordstid.
Det bästa var när vi pratade med Christian efter tävlingen. Inte det minsta ont nånstans! För första gången på hela säsongen! När han vaknade på onsdag var alla smärtor mirakulöst som bortflugna. Han hade bara glömt att tala om det för oss.
Det fungerar så här: Dom fyra bästa i varje gren i distriktsmästerskapen kvalificerar sej till regionsmästerskapen, som avgår på onsdag och fredag. Christian kommer dock inte att springa individuellt. Det skulle bli för jobbigt för att kunna ge allt på stafetterna, och vid det här laget i säsongen är det laget som gäller.
Nu får ni bara läsa om tre tävlingar till. Regionsmästerskapen den här veckan, sen Ohiomästerskapen den följande veckan. Sen kör vi till Greensboro, North Carolina för New Balance Outdoor Nationals. Ja, dvs tills jag börjar skriva om friidrottstävlingarna i college nästa säsong.
lördag 22 maj 2010
Good riddance!
Fram till i dag hade jag en länk under ’Familj’, till en ganska avlägsen släkting med väldigt extrema åsikter. Jag hade honom också som friend på Facebook. Tyckte att det var lite underhållande att läsa när han uttryckte såväl sitt hat och avsky för förhållanden i dagens Sverige, som politisk extremism i allmänhet, och att engagera honom i smärre utbyten av åsikter. Till skillnad från honom har jag bott utanför Sverige, och kan uppskatta det svenska samhället i jämförelse med andra länder. Jag har nu beslutat att det finns åsikter som är så extrema att jag inte vill ge dom utrymme. En del människor fungerar helt enkelt som gift i våra liv, och det känns skönt när dom är borta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)