Vårt årliga smörgåsbord

Har börjat fixa lite rätter för lördagens smörgåsbord. Gravlaxen ligger i kylen, några sorters sill har lagts in, och det blir några fler varianter i dag. Skinkas måste tas ur frysen, och senare i dag gör jag knäck, medans frugan fixar pepparkakor. Mattias fixar köttbullar på fredag, så vi har så lite som möjligt kvar att fixa på lördag. Sen blir det naturligtvis lutfisk – INTE!

Gott Nytt År

Nu ska jag börja fixa maten till i kväll, och passar därför på att önska alla ett Underbart Nytt År! Hoppas att det blir allt ni önskar er och mer till.

Vi önskar eder alla en fröjdefull jul!

En vit jul

Snön försöker stanna till jul, men med nollgradigt väder börjar det bli några barfläckar. Det finns chans till lite snöpåfyllning i dag, och resten av veckan blir lite kallare, så vi tror på en vit jul.

Pojkarna kom hem i går, Mattias med flyg från Portland, Oregon, Christian med buss från Chicago. Mattias stannar till 17 januari, och flickvännen kommer på besök sista veckan. Christian åker tillbaka till Chicago den 11 januari, en vecka innan skolan börjar, eftersom löpträningen börjar då.

Lite juklappsköp återstår. Vi tar det annars lugnt med det i år. Man får anpassa sej efter ekonomin.

För att spara pengar, tänkte vi först slopa vår svenska julmiddag, den vi firar med vänner efter helgerna. Vi bestämde oss att ha den ändå. Eftersom Ka-Ron och jag äter rester en hel vecka efteråt, blir det egentligen inte så dyrt. Skinkan är inhandlad från Ikea, och islandssillen levererades häromdan. Prinskorv fanns redan i frysen

Själva julmiddagen blir inte så svensk. En rostbiff sitter och tinar i samma kylskåp där en lax gravas. Vi får se vilka andra rätter vi hittar på.

Men huvva se kallt e jär!

Åtminstone för folk som oss som inte är vana vid vinterväder. Kom just tillbaka från matvaruaffären. -8 grader kändes mycket värre i blåsten.

Vintern är på väg

Sista lövräfsningen för året avklarad. Det ska ju snöa i natt och i morgon. Snön stannar åtminstonde några dagar, eftersom det ska bli minusgrader ett tag.

Thanksgiving

I morgon är det Thanksgiving. I många amerikanska hem är det en större helg än julen. Vi firar hemma med Christian, som tar bussen hem från Chicago. Mattias stannar i Portland, liksom all hans ’hus-kompisar’. Har inte fått nån fråga än om matlagning, men känner jag honom rätt kommer det. Förutom till middagen i morgon ser vi nog inte mycket av Christian. Han kommer nog att fara omkring som en tätting för att se alla kompisar han har här. Vi äter förstås kalkon, i vårt fall ungsbakad med rosmarin, citron och vitlök, ungsbakade betor med dill, cranberry-sås, och ’stuffing’ gjord med anis och korv. Det blir nog mat för hela helgen.

Svartarbete

Jag råkade läsa nåt om svartarbete i Sverige, och googlade lite för att förstå bättre. Enligt en källa är svartarbete ansvarigt för ett underskott i statskassan av 66 miljarder kronor per år. Det är 10 miljarder mer än statens totala kostnader för hälsovård, sjukvård och social omsorg.

Hur tänker man om man är svartarbetare? Eller tänker man inte? Skäms man inte när man snackar med grannen, som arbetar lika mycket, men som betalar skatt? Hur känns det när man använder sjukvården som andra betalar för? Eller när man kör i den nya bilen på vägar som byggs och uppehålls av skattepengar? Ännu värre blir det om man får bidrag, eftersom man på papper inte tjänar så mycket.

Kanske nån kan förklara för mej? Har svårt att tänka mej att nån kan få mej att förstå, men man vet ju aldrig.

Slavarbetare i Norge?

Den här historien skulle jag kunna tro om den handlade om slavarbetare nånstans i tredje världen. Men i Norge?????

Måste man vara som en tecknad seriefigur bara för att man heter Anka?

Nuförtiden verkar det hjälpa att vara en verklighetsfrämmande nolla!

” Norge älskar Anna Anka. De tycker att jag är helt fantastisk och säger att min tv-show ”I form med Anna Anka” är helt otrolig.”
“Är man ett varumärke….”
“....eftersom jag är bättre än majoriteten.”

Vad har du gjort?

1. Started your own blog.
2. Slept under the stars.
3. Played in a band.
4. Visited Hawaii.
5. Watched a meteor shower.
6. Given more than you can afford to charity.
7. Been to Disneyland/world.
8. Climbed a mountain.
9. Held a praying mantis.
10. Sang a solo.
11. Bungee jumped.
12. Visited Paris.
13. Watched a lightning storm at sea.
14. Taught yourself an art from scratch.
15. Adopted a child.
16. Had food poisoning.
17. Walked to the top of the Statue of Liberty.
18. Grown your own vegetables.
19. Seen the Mona Lisa in France.
20. Slept on an overnight train.
21. Had a pillow fight.
22. Hitch hiked.
23. Taken a sick day when you’re not ill.
24. Built a snow fort.
25. Held a lamb.
26. Gone skinny dipping.
27. Run a marathon.
28. Ridden a gondola in Venice.
29. Seen a total eclipse.
30. Watched a sunrise or sunset.
31. Hit a home run.
32. Been on a cruise.
33. Seen Niagara Falls in person.
34. Visited the birthplace of your ancestors.
35. Seen an Amish community.
36. Taught yourself a new language.
37. Had enough money to be truly satisfied.
38. Seen the Leaning Tower of Pisa in person.
39. Gone rock climbing.
40. Seen Michelangelo’s David in person.
41. Sung Karaoke.
42. Seen Old Faithful geyser erupt.
43. Bought a stranger a meal in a restaurant.
44. Visited Africa.
45. Walked on a beach by moonlight.
46. Been transported in an ambulance.
47. Had your portrait painted.
48. Gone deep sea fishing.
49. Seen the Sistine chapel in person.
50. Been to the top of the Eiffel Tower in Paris.
51. Gone scuba diving or snorkeling.
52. Kissed in the rain.
53. Played in the mud.
54. Gone to a drive-in theater.
55. Been in a movie.
56. Visited the Great Wall of China.
57. Started a business.
58. Taken a martial arts class.
59. Visited Russia.
60. Served at a soup kitchen.
61. Sold Girl Scout cookies.
62. Gone whale watching.
63. Gotten flowers for no reason.
64. Donated blood.
65. Gone sky diving.
66. Visited a Nazi Concentration Camp.
67. Bounced a check.
68. Flown in a helicopter.
69. Saved a favorite childhood toy.
70. Visited the Lincoln Memorial.
71. Eaten Caviar.
72. Pieced a quilt.
73. Stood in Times Square.
74. Toured the Everglades.
75. Been fired from a job.
76. Seen the Changing of the Guard in London.
77. Broken a bone.
78. Been on a speeding motorcycle.
79. Seen the Grand Canyon in person.
80. Published a book.
81. Visited the Vatican.
82. Bought a brand new car.
83. Walked in Jerusalem.
84. Had your picture in the newspaper.
85. Read the entire Bible.
86. Visited the White House.
87. Killed and prepared an animal for eating.
88. Had chickenpox.
89. Saved someone’s life.
90. Sat on a jury.
91. Met someone famous.
92. Joined a book club.
93. Lost a loved one.
94. Had a baby.
95. Seen the Alamo in person.
96. Swum in the Great Salt Lake.
97. Been involved in a law suit.
98. Owned a cell phone.
99. Been stung by a bee.

Frige Liu Xiaobo!

En brutal diktatorisk regim, Myanmar, har frigivit en vinnare av Nobels fredspris, Aung San Suu Kyi. När kan vi vänta oss att en annan brutal diktatorisk regim, Kina, följer exemplet, och friger Liu Xiaobo, vinnaren av Nobels fredspris 2010? I’m not holding my breath!

Inga höstfärger i år

Det har varit för torrt i höst, så det blev inte mycket höstfärger på träden, och nästan alla löv har fallit. Enda undantaget är den japanska lönnen på baksidan av huset.

Varför klarar Sverige inte av snön?

När blev snöhantering ett sånt stort problem för Sverige? I mina vinterminnen kom snöplogen och plogade. Sen kom sandbilen och förstörde kälkföret. Bilar hade dubbdäck och körde som vanligt. Tågen fortsatte köra som planerat, och livet gick sin gilla gång. Inte som i södra Ohio, där skolorna stängs vid minsta snöfall, och fem ’snödagar’ är inplanerade. Nu har det ändrats till tre snödagar, och inom ett par ska det bli noll. Det betyder antagligen att en, två, tre dagar måste läggas till på skolåret i efterhand. Det blir säkert jättepopulärt. Inte!

Men kan nån förklara vad som händer i Sverige? Är vädret så mycket värre nuförtiden?

358 000 kr – för ett års utbildning

Apropå en artikel i Aftonbladet om kostnad av universitetsutbildning i USA: visst är det tokigt dyrt, men majoriteten av studerande får bidrag, och betalar betydligt mindre. Det betyder inte att det blir billigt, men de flesta betalar mindre än kostnaderna som anges i artikeln. En del college ger bara inkomstbaserade bidrag, medan de flesta ger både inkomstbaserade och meritbaserade bidrag. När min äldsta son ansökte till college låg den årliga kostnaden mellan 40 och 50 tusen dollar. En av skolorna erbjöd bidrag som skulle minska kostnaden från ca 45000 till 7000 dollar per år. Naturligtvis valde han att gå på en annan skola.

När universiteten skickar ut brevet att man har blivit antagen, får man på samma tid också veta hur mycket de erbjuder i meritbaserade bidrag, som beror mest på betyg och resultat på standardiserade prover (SAT eller ACT), som alla ansökande tar. Det finns också bidrag som ges till minoriteter och av diverse andra anledningar. Sen kommer en ganska jobbig process om man vill ansöka om behovsprövande bidrag. Ett långt formulär, med kopior på skattedeklaration och annat. När man sen får svaret, slutar det inte där. Om universitet A erbjuder mer än universitet B, kan man kontakta A, och fråga om de kan matcha B, vilket de ofta gör.

Om man sen tillhör en väldigt liten minoritet, som min yngste son, och springer väldigt fort, eller är bra på nån annan sport, kan man förstås få ett ’athletic scholarship’. Av alla high school-elever som deltar i skolsport, är det gissningsvis bara ca 1% som tävlar i sport på college, och bara en del av dem får bidrag. När man väl accepterat ett ’athletic scholarship’ minskas det aldrig så länge man deltar. Gör man bra ifrån sej kan det givetvis öka. Om man råkar ut för en skada som gör att man inte kan delta, förlorar man inte bidraget.

Jag håller absolut med om att universitetsutbildning i USA är alldeles för dyrt, men ville bara påpeka att ’listpriserna’ bara är en utgångspunkt.

Är vintern redan här?

I natt var det ett par minusgrader. Så gårdagen gick åt till att förbereda för vintern. Flytta alla trädgårdsredskap från garaget till boden. Göra rum för bilarna. Tycker inte om att skrapa is från vindrutan. Kapa lite mera ved. Plocka in alla gröna tomater. Får se hur många av dom eftermognar. Täcka nedersta delen av rosorna. ”Vintermata” gräsmattan.

Eftersom det var fredag blev det Whole Foods på kvällen för vin och matprovning.

Valet i USA är mycket mer skrämmande än Halloween nånsin kan vara

I kväll har vi haft besök av diverse monster, häxor och andra maskerade figurer. Ändå är det förstås inget riktigt skrämmande. Inte så på tisdag. Vad som då väntas hända med den amerikanska kongressen och kanske också senaten är verkligt och riktigt skrämmande. Det har det också varit förut, men på nåt vis verkar det allvarligare det här valåret. Före både valet av Nixon och framför allt Reagan, hade jag till och med sagt att om de valdes, skulle jag flytta tillbaka till Sverige. Så blev det inte. När det sen var dags för George W., hade jag inte ork att bry mej. Jag har fått inse att vad en stor del av de amerikanska väljarna tycker och tror är så skrämmande enfaldigt, och resultatet kan tydligt ses i det amerikanska samhället. Ingen barnledighet (jovisst, kanske några veckor utan lön), 50 miljoner eller så utan sjukförsäkring, 1 av 7 medborgare i fattigdom, enorm (och starkt ökande) skillnad mellan fattiga och rika, fler människor i fängelse än nåt annat land, etc, etc, etc. Jag bor helt enkelt i ett väldigt sjukt land, och tyvärr har vi i år kandidater som man inte ens kan karikatyrisera, eftersom de redan är helt galna. Några exempel är Sharron Angle, Ken Buck, Paul Rand, Joe Miller och, naturligtvis, Christine O’Connell. Dessutom ser vi dagligen tecken på att Sarah Palin vill bli vår nästa president. Då kanske jag faktiskt måste flytta härifrån.

Här följer några få exempel på idiotin som kommer från högerkanten i USA:

Joe Miller tycker att USA ska följa Östtysklands exempel på hur man bevakar landets gräns.

Ken Buck vill förbjuda alla aborter, även i fall av våldtäkt eller incest.

Rand Paul on health care: "The fundamental reason WHY MEDICARE IS FAILING is WHY THE SOVIET UNION FAILED -- socialism doesn't work.

Det finns ett oändligt antal exempel. Jag hade tänkt söka på internet, och lista fler av dem. I stället får ni en länk till Keith Olberman, som ger en utomordentlig redovisning för hur extremt ”the Tea Party” är.

Sjukt Kina, sjukt!

Jag tycker att varje kvinna sha ha rätt till abort, men det här är absolut barbariskt av Kina!Helt oförsvarligt!

Mattias har träffat Franz Kafka

Att ha legitimation har ju blivit mer och mer kritiskt i dagens samhälle, speciellt om du har tänkt dej att förflytta dej luftvägen. Vår son Mattias pluggar i Portland, Oregon, och kommer bara hem över jul och nyår och på sommaren.

Hans Ohio körkort behövde förnyas före hans födelsedag i år.
Man kan förnya det upp till 30 dagar före födelsedagen.
Första dagen det kunde förnyas var samma dag som han skulle flyga tillbaka till college.
Görs det undantag om man inte ska vara i Ohio under tiden? Naturligtvis inte.
Har man inte giltig identification kan man inte flyga.
Han skulle därför inte ha ett giltigt körkort när det var dags att komma hem till jul.
OK, men har har ju ett pass. Som var giltigt till födelsedagen 2009!
Men passet kan förnyas. Så det gjorde vi. Trodde vi i alla fall.
För ungefär en vecka sen (tre månader efter ansökan lämnades in) fick han besked att vi inte hade lämnat in rätt dokument med ansökan. Man behöver ett ”birth certificate” På det officiella dokumentet vi hade stod det ”certificate of live birth”. Av nån anledning var det inte vad som behövdes.
OK, så han behöver ett nytt birth certificate. Det beställer man numera genom att ladda ner blanketter online, som man sedan skickar in. För säkerhets skull ringde Mattias för att kolla hur länge det tar. 14 veckor var svaret! 14! Jaha, det går ju inte. För då har han ingen legitimation i tid för flyget till Cincinnati till jul. Ingen legitimation – inget flyg!
Då googlade han ’expedited’, ’birth certificate’, ’California’. Det finns tydligen företag som på nåt sätt kan fixa dem i 14 dagar. OK, allt väl.
Så han fyllde i två olika blanketter som ska skickas in. En av dem ska man ta till en ’notary public’. Det är en halvofficiell person, som sätter sin stämpel på vissa dokument, för att intyga att de har sett en skriva på ett dokument, och att man har visat dem vem man är. Hmmmm.....hur bevisar man vem man är, om man inte har nån giltig legitimation? Han diskuterade det här med personen, och ha sa att det skulle gå bra med det nu ogiltiga körkortet från Ohio, tillsammans med skollegitimationen. För att vara säker att inte råka ut för nåt annat problem, tog han hand om det samma dag, ifall nån annan person inte skulle vara lika välvillig. Nu har allt skickats in. Förhoppningsvis har han ett birth certificate snart. Då skaffar han sej ett Oregon ID-kort för säkerhets skull. Ifall han inte får passet i tid. Nåja, han behövde ju inte flyga till Washington DC (eller Los Angeles) som utlandssvenskar i USA numera måste göra för att förnya ett svenskt pass. Och det måste man göra vart femte år. Åtminstonde kan man sen hämta det på närmaste hederskonsulat, vilket för oss innebär en fyra timmars biltur till Cleveland.

Vänlighet och annat, American style

Läste för ett litet tag sen om hur en annan utlandssvensk ser på skillnader mellan Sverige och USA. Har kopierat några av hennes observationer, som jag tycker hör samman. Jag har också tänkt på detta, och min syn har under 36 år i USA ändrats avsevärt. Mina tankar följer efter citaten från hennes blogg.

”Något som jag lade märke till när jag kom hit var att människor var vänliga och trevliga också mot främlingar. Det var jag inte van vid från Stockholm och Sverige. Här verkade det vara en del av kulturen att man faktiskt blev vänligt bemött även om man inte kände den andra personen. Kanske det är så på mindre orter i Sverige men i USA verkar det vara" standard" även i större städer.”

”Amerikaner är överlag artiga. Man håller upp dörren till personen som kommer efter, man ber om ursäkt om man går i vägen osv. I Sverige har jag inte hört folk be om ursäkt och visa artighet alls på samma sätt. Det har till och med skrivits artiklar i stora svenska dagsidningar om den här skillnaden.”

”Konsten att kunna prata med andra är helt klart mer utvecklad i USA. Även om det är ytligt småprat gör det att det blir ett vänligare och öppnare klimat människor emellan. Det här vore något att ta efter i Sverige och se hur mycket trevligare det blir.”

”Varför är det svårt att riktigt lära känna amerikaner på djupet? Det här kan vara min erfarenhet och behöver egentligen inte vara generell men jag tycker det är svårare här i USA att få riktiga vänner på djupet om jag jämför med Sverige. Amerikaner är lätta att prata med om litet allt möjligt men när det sedan blir frågan om en djupare kontakt, då känns det svårare här.”

Låt mej först säga att när jag först flyttade till USA, tog det inte länge innan jag bestämde mej för att jag aldrig skulle tänka mej att flytta tillbaka till Sverige. Det låg då ingen större tanke bakom det hela. När jag nu tänker på det, berodde det nog främst på att jag alltid tyckt att det är spännande att uppleva andra länder. Jag har ju egentligen inte upplevt så många. Det var resorna till Hemeln i Tyskland med kyrkans ungdomsgrupp, körresan till nordöstra USA, och förstås besök till Danmark och Norge. Efter att jag flyttade hit har det sen blivit besök till Mexico, Finland, Martinique, och två dagar i Paris. Det har alltid varit spännande att uppleva alla skillnader, stora som små. Skillnader i arkitektur, natur, kultur, mat, och, naturligtvis, människors beteende. Av dessa har nog människorna spelat ett mindre roll. Jag tror att det bästa sättet att beskriva hur det känns för mej att uppleva ett nytt land är att säga att det är som att vara ”high” Allting känns och upplevs med större intensitet. Jag undrar om denna känsla inte färgar hur man upplever människor, och också påverkar hur de behandlar en. Är amerikaner verkligen artigare? Kanske är det för att jag tillhör en annan generation som jag upplever att det inte är så? Jag håller själv alltid upp dörren för främlingar, både män och kvinnor. Ofta tillkännages det inte alls, och jag upplever inte att andra gör det samma.

Efter 36 år i USA har den känslan försvunnit. Det är nog snarare så att jag skulle känna mer av den om jag vore i Sverige. Efter att tiden gick, blev jag också mindre säker på att jag inte kunde tänka mej att flytta tillbaka till Sverige. Slutligen, när jag senast besökte Sverige med min amerikanska fru och våra två pojkar, för nio år sedan, bestämde min fru och jag att om valet var lätt, skulle vi nog hellre bo i Sverige, åtminstonde tillräckligt länge för att få en bättre känsla för hur livet är där. Oj då, det här blev en lång inledning till det jag egentligen tänkt skriva om, skillnader mellan människor i Sverige och USA.

Först hade jag det lite svårt att lista ut hur man borde svara på de diverse fraser man hörde dagligen, från butiksbiträden, restaurantanställda, och andra: ”how are you?”, ”how’s it going?, etc. I början svarade jag nog alltför sanningserligt. Frågade nån hur jag mådde, svarade jag på riktigt. Jag fick snabbt klart för mej att ingen ville veta. Fraserna betydde i stort sett ingenting. Jag skaffade mej snart vanan att oftast repetera samma fras tillbaka. ”How are you?” – ”How are you?” Helt meningslöst, och inget utbytande av information, men det funkar bara bra. Efter att ha flyttan från Los Angeles till Mason, utanför Cincinnati i Ohio för tre år sen, har vi handlat på samma matvaruaffär. Det är jag som oftast går dit, och eftersom vi mest lever på färskvaror, blir det minst 4-5 besök per vecka. Jag känner igen alla som jobbar där, men det är bara en eller två (av minst 30) som jag pratar med utöver de normala, artiga, tomma fraserna. Det är inte alls vad jag upplevt på mina besök till Sverige. Kanske är mina svenska släktingar bättre på att skapa mer meningsfulla relationer? Tidigare i dag behövde jag köpa nåt på Home Depot. Under de få minuter jag gick runt i affären var det tre anställda som alla sa ”how are you?” när vi passerade varandra. Ingen väntade egentligen på ett svar, utan fortsatte dit de var på väg. Helt meningslöst i min bok.

Sen är det de människor som man lär känna lite mer. De som är så vänliga. Först känns det som en möjlighet till nån slags riktig vänskap. För några år sen lärde vi känna ett svenskt par som var på besök i Los Angeles med anledning av att mannens dotter hade utsetts till Jenny Lindstipendiat. Under en middag berättade jag lite om hur jag upplevde skillnaderna mellan Sverige och USA. Jag berättade bland annat hur ofta jag i USA hört ”we have to get together some time” eller ”you have to come over for dinner some time”, från människor som jag ofta aldrig mera sett, och definitivt inte ”have gotten together with”. Det blev ett ofta upprepat skämt. ”We have to get together some time.” När vi senare besökte Sverige, gav de oss nyckeln till deras hus, där vi stannade i några dagar, och kom och gick som vi ville. Visst har vi träffat väldigt generösa människor i USA, men det känns som om det vore lättare att lista ut vilka de är, om man inte behövde sortera bort allt ytligt småprat.

När det gäller Sverige känner jag egentligen bara till hur det var hos mina föräldrars . De hade ordentligt många vänner som de umgicks med regelbundet, och en del av dem var grannar. Min upplevelse av livet här i USA är väldigt annorlunda. Alla verkar ha så lite tid utöver det vardagliga. Har man fest verkar det oftast bli mer ’open house’ i stället för en vanlig middag. Folk kommer och går, och man vet riktigt aldrig vem som kommer. Folk är väldigt dåliga på att svara på en inbjudan, och folk som svarar ja kommer kanske inte, medan andra som inte svarat kommer. ”Vi tog för givet att ni visste vi skulle komma.” Allt passar väldigt bra ihop med tomma fraser, som inte betyder mycket. Själv föredrar jag mindre småprat och fler verkliga konversationer.

Som i så många andra sammanhang, föredrar jag den svenska varianten mer och mer, ju längre jag bor i USA. Och då har jag inte ens nämnt dagens helt vansinniga amerikanska politiska klimat, där det verkar vara bättre, ju mer idiotisk och okunnig man är. (kunde inte låta bli att ge ut en känga menad för the Tea Party.)