Det har blivit
väldigt sparsamt med inlägg på bloggen i flera år. Nu är det så mycket
spännande som händer att det ska bli ändring. Jag planerar också att lägga upp
inläggen på både svenska och engelska. I många år hette bloggen Umepojk i Los
Angeles. I 2007 ändrades namnet till Umepojk i Mason, Ohio, eftersom vi
flyttade till Cincinnatiområdet pga mitt arbete. För ett lite tag sen lade jag
till ”och sen då?” Det beror på att när vi slutar arbeta, så tänker vi inta
stanna i Ohio. Eller USA över huvud taget. Men först lite historia.
Efter en
mellanlandning på JFK, landade jag i Los Angeles 6 juni, 1974. Att det blev Los
Angeles var knappast mer än en slump. Jag ville bara till USA. Varför? Jag vet
egentligen inte. Jag ville bara. Till en början flöt adrenalinet fritt. Kanske
ganska länge. USA skiljer sig tillräckligt från Sverige, att allting liksom
blir spännande. Till och med nånting väldigt vanligt, som att köra på en gata i
Los Angeles, att handla i en affär, att gå på Santa Monica Pier, att köra
Mulholland från Hollywood till Pacific Coast Highway. Det tog inte länge innan
jag tyckte väldigt illa om det politiska systemet. Då bodde jag ändå i
Kalifornien! I Sverige hamnade jag klart på den borgerliga sidan, men här var
jag väldigt långt till vänster. På nått sätt separerade jag det politiska från
vardagslivet, förutom en hel del politiska diskussioner. Sen var jag ju ’busy’
med att plugga och att tjäna tillräckligt med pengar för att leva.
Lite om mina
job: Första jobbet var som ’houseboy’ hos Jack Lawrence, som skapade många
kända sånger för Frank Sinatra, Sarah Vaughn, Dinah Shore och många andra. Det
varade en månad. Innan det hade jag haft en intervju med Rock Hudsons manager
för ett liknande jobb. Det var den enda intervju där jag nånsin frågats om jag
brydde mej om att min potentiella arbetsgivare var gay. Jag hade också en
intervju med William Conrads manager. När han talade om att jag inte fått det
jobbet, sa han att "Cannon” hade bestämt att han ville anställa någon äldre,
eftersom han inte litade på sin unga fru. Nästa jobb var som chaufför för Jack
and Audrey Skirball. Jack var utbildad till rabbin, men hade gått över till
filmproducent, och hade också en massa investeringar. Jobbet som privatchaufför
passade mej lite bättre. Bara lite. Det kändes inte så bra att den riktigt låga
lönen totalt överskuggades av vad Jack förlorade på gallophästar de flesta
dagarna under säsongerna på Santa Anita, Hollywood Park och Del Mar (Audrey
ägde några hästar).
Efter ett år hade den här blyga och försiktiga killen byggt
upp tillräckligt med självförtroende för att i stället söka jobb på restaurang
som servitör. Pengarna blev bättre och det blev möjligt att plugga, även om det
blev ganska svårt med energin efter sena kvällar på jobbet, ofta följt av nån
eller några timmar på närmaste bar. Jag tror jag kommer ihåg alla restauranger –
Bel Air Sands, Stratton’s, Tivoli Garden, Saddle Peak Lodge, Parkway Grill, MiPiace. Efter det hade jag fått nog av restauranger. Men jag hoppar för långt
fram i tiden. Jag berättar mer om restaurangerna nån annan gång.
1976 började jag
på Stratton’s Restaurant i Westwood Village. Jag återkommer till den här
restaurangen eftersom jobbet där ändrade mitt liv. I samma byggnad fanns Westwood Playhouse, en liten (ca 500) teater. Många bra musikaler och pjäser. I december
1978 var det dags för Jon Hendricks’ Evolution of the Blues. Jag kände ju till
Lambert, Hendricks and Ross och var väldigt förväntansfull. Lite kunde jag ana
hur livet skulle ändras ganska snart…..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar