Iphone

Jag har anslutit mej till det moderna samhället, dvs jag har slutligen skaffat en ’smart’ mobil. Experimenterade med att göra olika ringtoner. Valde en av de mest välskrivna och vackra sånger jag känner. ’Kom’, med Peter Lundblad. Så nu får jag nåt lite tjockt i halsen varje gång telefonen ringer.  

 

Mina tankar torsdagen 10 september, 1970

1970 frågade Haningebladet förstagångsröstare om de planerade att rösta, och lite om hur de tänkte om samhället. Mitt tänkande har inte ändrats så mycket sen dess: 

”Det verkar på mej som om de flesta svenskar ser på jämlikhet som en självklar rättighet till vissa materiella fördelar som man ska få ta del av om man råkar födas i Sverige. Och om man orkar stå emot trycket från dagens samhälle och inte råkar ut för vissa sociala sjukdomssymtom som t.ex. kriminalitet, alkoholism eller mental ohälsa. Jag vill själv hellre se på jämlikheten som en självklar skyldighet att se till att alla människor, alltså även globalt och inte bara i Sverige får sin rättmätiga del av de tillgångar och utvecklingsmöjligheter som finns.”

Några tankar kring Peter Lundblad.

Det har blivit över ett år sen jag skrev på bloggen, och när det nu blir av igen, så är det av en sorglig anledning. Till frukosten i morse kollade jag som jag alltid gör på svenska tidningar. Det första jag ser är att Peter Lundblad har dött. Peter som gick klassen under mej på Ribbyskolan i Västerhaninge. Vi sjöng tillsammans i skolkören och kyrkokören. Jag såg ett av hans första företrädande med Tommy Larsson och en trummis som jag inte kommer ihåg namnet på, i Ribbyskolans aula. Jag kände hans föräldrar väl, eftersom hans pappa Gustav och min pappa var medlemmar i Västerhaninge Lions Club. Kommer fortfarande ihåg Gustavs entusiasm när han sålde julgranar som klubben gjorde varje år för att samla in pengar. Gustav stammade, ibland svårt, men det stoppade honom aldrig. Peter och jag och några andra hjälpte till att servera vid Ladies’ Night på Årsta slott ett år. Vi var ju inte precis bästa kompisar, men sågs här och där. Alltid glad, vänlig, trevlig. När jag flyttade till Los Angeles 1974 tappade vi förstås all kontakt, som jag ju egentligen gjorde med de flesta. Första gången jag kom tillbaka till Sverige stötte jag på hans mamma utanför NK. Hon sa förstås att jag måste komma med hem och hälsa på Gustav. En trevlig stund med lite kaffe och kakor. Jag började höra om Peters musik, köpte några skivor. Sen kom Ta mej till havet. Som min syster spelade på hennes makes begravning. För några år sen hittade jag Peter på Facebook. Följde honom. Utbytte kommentarer. Några emails. Kom på att vi tänkte ganska lika om det mesta. Ibland tänker jag på hur det skulle vara att flyttade tillbaka till Sverige. Vilka gamla vänner man skulle vilja återuppta bekantskapen med. Peter stod högt på den listan. Men så blir det alltså inte. Sista året har en del saker fått mej att undra hur det stått till. Han sålde den älskade båten. Jag undrade vad som skulle fått honom att ge upp utflykterna till sjöss med barnen. Andra kommentarer om hälsan. Och då chocken i morse. Tänker på Gunilla och de unga barnen. Det blev lite tårar några gånger i dag. En väldigt gedigen, fin människa har gått bort. Alldeles för tidigt. Jag tror ju inte på ett liv efter detta. För Peters skull hoppas jag att jag har fel. Vet att han inte önskade nåt mer än att se pappa Gustav igen. Gustav som inte bara var hans pappa men också hans bästa vän.