1970 frågade Haningebladet förstagångsröstare om de
planerade att rösta, och lite om hur de tänkte om samhället. Mitt tänkande har
inte ändrats så mycket sen dess:
”Det verkar på mej som om de flesta svenskar ser på jämlikhet
som en självklar rättighet till vissa materiella fördelar som man ska få ta del
av om man råkar födas i Sverige. Och om man orkar stå emot trycket från dagens
samhälle och inte råkar ut för vissa sociala sjukdomssymtom som t.ex.
kriminalitet, alkoholism eller mental ohälsa. Jag vill själv hellre se på
jämlikheten som en självklar skyldighet att se till att alla människor, alltså
även globalt och inte bara i Sverige får sin rättmätiga del av de tillgångar
och utvecklingsmöjligheter som finns.”
Det har blivit över ett år sen jag skrev på bloggen, och när
det nu blir av igen, så är det av en sorglig anledning. Till frukosten i morse
kollade jag som jag alltid gör på svenska tidningar. Det första jag ser är att
Peter Lundblad har dött. Peter som gick klassen under mej på Ribbyskolan i
Västerhaninge. Vi sjöng tillsammans i skolkören och kyrkokören. Jag såg ett av
hans första företrädande med Tommy Larsson och en trummis som jag inte kommer
ihåg namnet på, i Ribbyskolans aula. Jag kände hans föräldrar väl, eftersom hans pappa Gustav och
min pappa var medlemmar i Västerhaninge Lions Club. Kommer fortfarande ihåg
Gustavs entusiasm när han sålde julgranar som klubben gjorde varje år för att
samla in pengar. Gustav stammade, ibland svårt, men det stoppade honom aldrig.
Peter och jag och några andra hjälpte till att servera vid Ladies’ Night på Årsta
slott ett år. Vi var ju inte precis bästa kompisar, men sågs här och där.
Alltid glad, vänlig, trevlig. När jag flyttade till Los Angeles 1974 tappade vi
förstås all kontakt, som jag ju egentligen gjorde med de flesta. Första gången
jag kom tillbaka till Sverige stötte jag på hans mamma utanför NK. Hon sa
förstås att jag måste komma med hem och hälsa på Gustav. En trevlig stund med
lite kaffe och kakor. Jag började höra om Peters musik, köpte några skivor. Sen
kom Ta mej till havet. Som min syster spelade på hennes makes begravning. För
några år sen hittade jag Peter på Facebook. Följde honom. Utbytte kommentarer.
Några emails. Kom på att vi tänkte ganska lika om det mesta. Ibland tänker jag
på hur det skulle vara att flyttade tillbaka till Sverige. Vilka gamla vänner
man skulle vilja återuppta bekantskapen med. Peter stod högt på den listan. Men
så blir det alltså inte. Sista året har en del saker fått mej att undra hur det
stått till. Han sålde den älskade båten. Jag undrade vad som skulle fått honom
att ge upp utflykterna till sjöss med barnen. Andra kommentarer om hälsan. Och
då chocken i morse. Tänker på Gunilla och de unga barnen. Det blev lite tårar
några gånger i dag. En väldigt gedigen, fin människa har gått bort. Alldeles
för tidigt. Jag tror ju inte på ett liv efter detta. För Peters skull hoppas
jag att jag har fel. Vet att han inte önskade nåt mer än att se pappa Gustav
igen. Gustav som inte bara var hans pappa men också hans bästa vän.
För andra året i
rad blir det inget svenskt julbord med inbjudna gäster. Däremot blir det en
mindre variant för bara oss och pojkarna. Ja, dvs de äter köttbullar och kanske
prinskorv. Då blir det desto mera för mej och Ka-Ron av sex sorters inlagd
sill, gravlax, julskinka och diverse annat. Har också fixat drömmar,
schackrutor, kalasbitar och hasselnötskakor. Det blir kalas till glöggen. I
morgon fixas knäck.
