Vilket college ska det bli?

Vi närmar oss slutspurten i Christians collegeansökningsprocess, så det är väl dags att jag skriver det utlovade blogginlägget om detta. (Varning! Inlägget är långt! Om nån sen får för sej att sen kolla alla länkar jag lade in, kan det ta en evighet att läsa.)

Först lite bakgrund:

I Los Angeles var det allmänna skolsystemet så uruselt att det aldrig fanns en tanke på att skicka våra pojkar till den skola dom skulle ha gått på, baserat på vår adress. Som tur var har vi intelligenta pojkar, så vi fick andra möjligheter. Mattias hade redan börjat på The Mirman School, där ett av kraven är ett visst resultat på ett intelligenstest. När det var dags för Christian, var han tvungen att vänta ett år innan han kunde gå på Mirman, eftersom han var född för sent på året, så han gick kindergarten på Lanai Road School, som tillhör Los Angeles Unified School District, men som ligger i ett ’finare’ område än där vi bodde, så kvalitetsmässigt var skolan OK. En del skolor i Los Angeles antar ett visst antal elever från utanför det egentliga närområdet. Man ansöker om att få gå till den skola man är intresserad av, och många föräldrar lyckas på så sätt få sina barn till en bättre skola. Efter det året började han också på Mirman, och där gick båda pojkarna tills dom slutade vad som här kallas Elementary School och Junior High School. Mattias gick vidare på Brentwood School, en privat skola. I Los Angeles har i stort sett alla som kan (läs: har råd), flytt till privata skolor. För många görs det här möjligt genom att skolorna har fonder som används till att ge bidrag till såna familjer som oss, som annars inte skulle kunnat ha råd att skicka barnen dit. Då gäller också att ha bra betyg, och bra rekommendationer från tidigare skolor. Barnen tar också ett standardiserat test, och det ingår en intervju. Det hjälper också att ha mörkare hudfärg, eftersom skolorna gärna vill ha en mer varierad elevgrupp än dom annars skulle få.

När det var dags för Christian att börja high school, började vi se oss om för andra möjligheter än privatskolor, som även med bidrag kostar en hel del pengar. Vi ansökte bl. a. till s.k. ’magnet schools’. Magnet schools har olika specialiseringar, t.ex. språk, matematik, allmänt hög begåvning, etc. Dom skolorna är faktiskt av ganska hög kvalitet, och är ofta mindre enheter på en större skola. Christian blev antagen till en magnet school för begåvade barn vid Taft High School. I Kalifornien betygssätts skolor på en skala från 1 till 10. Jag ser att i den senaste rapporten har Taft som helhet fått 7, men jag kommer ihåg att det var ännu lägre (3 eller 4?) när skolan var aktuell för Christian. Vi hittade i sista minuten ett annat alternativ. Las Virgines School District ligger nordöst om Los Angeles. Där finns Calabasas High School som har 10 som betyg. Vi fick veta att man kan ansöka att få ’byta’ skoldistrikt. Man måste ha en orsak, men dom är inte så noga med vad orsaken är. Där gick sen Christian första året i high school.

Efter det skolåret flyttade vi till Mason, Ohio. Ja, egentligen bor vi i Deerfield Township, men skoldistriktet är Mason. När vi letade efter ett hus, gjorde vi en lista över skoldistrikt som var OK. Mason var på toppen av listan, och vi hade turen att hitta ett hus som tillhörde Mason School District. Vi har aldrigt haft anledning att ångra oss, eftersom Mason High School har högsta möjliga betyg för high schools i Ohio. Christian har nu mindre än två månader kvar tills det blir dags för avslutning.

Så är det då dags för college. Det är ungefär som att ansöka till privata high schools, fast mycket värre. Standardiserade prov, långa ansökningar med uppsatser, ansökningsavgifter och mycket annat. När Mattias gjorde det här hade han så fenomenala testresultat att en hel del skolor betalade flygbiljetter så att han kunde komma på besök. Så blev det att han ensam flög runt i hela USA när han var sexton och sjutton år och besökte sju eller åtta skolor. Till slut bestämde han sej för att gå på Reed College i Portland, Oregon, och för det drar han trots ordentliga stipendier på sej ordentliga studielån. Det känns ändå som om han hittade rätt. Efter det nuvarande skolåret har han ett år kvar till examen.

Tillbaka till Christian. Det var ganska många college på hans lista (fast inte lika många som Mattias, som ansökte till 26, och blev antagen till 24), och till slut ansökte han till 13. Han blev antagen till American University, Washington DC; Ashland University, Ashland, Ohio; Bellarmine University, Louisville, Kentucky; Drake University, Des Moines, Iowa; Furman University, Greenville, South Carolina; Loyola University Chicago; Marietta College, Marietta, Ohio; Miami University, Oxford, Ohio; Pennsylvania State University; Xavier University, Cincinnati; University of Cincinnati. University of Richmond, Virginia tackade nej, och Fordham University, New York, satte honom på väntelistan.

Det är som sagt en lång process, med test och en lång ansökan. Sen får man då svar, och förhoppningsvis är det positivt, och i svaret ingår också förhoppningsvis information om akademiska stipendier av varierande storlek. Sen är det två olika ansökningar man måste skicka in med massor av financiell information. När universiteten får resultaten av dom, kan dom då ge bidrag baserad på financiellt behov. Totalkostnaden per år, inklusive bostad och mat, varierade mellan $20,000 och $48,000. Efter bidragen blir det $11,000 - $22,000. Sen finns det ju också stipendier för idrottare. Eftersom Christians sportsäsong pågår just nu, kommer vi inte att veta nåt om det förrän senare. Normalt måste man låta skolorna veta före första maj om man accepterar, men eftersom vi väntar på mer information, ringer jag just nu runt och ber om extra tid. Dom skolor som återstår är:

1. Loyola University in Chicago
2. University of Cincinnati
3. University of Miami
4. Drake University

Loyola är på toppen av listan, men är också en hel del dyrare än dom andra. Mycket kommer att bero på hur Christian’s friidrottssäson går. Loyolas tränare har sagt att han får bidrag, men vi vet inte hur mycket. Allt beror på hur fort springer.

Det är tur att Christian är den sista. Det är också tur att jag hade erfarenhet från när Mattias ansökte. Även om Mason High School är väldigt bra, kan ingen allmän skola jämföras med en privatskola vad det gäller vissa resurser. På Brentwood fick eleverna en enorm hjälp med sina ansökningar till college. Varje ’college counselor’ hade kanske 30 elever som dom var huvudansvariga för. På Mason är siffran gissningsvis närmare 200.

Om ett par veckor eller så lär vi veta vad som händer.