Friidrottstävling

Så i fjol drabbades Christian av skador under både inom- och utomhussäsongen. Han var tvungen att avbryta det enda loppet han deltog i inomhus, och han sprang ett lopp utomhus (helt ur form) därför att skolan behöver ha ett visst antal deltagare.

På sista tiden har han haft känning av musklerna i bakre låret (hamstring), så han har inte kunnat träna fullt ut. Förra helgen tävlade dom i Iowa, och Christian sprang 600 meter och 4x400, utan att känna av alltför mycket.

Till helgen tävlade dom i Bloomington, Indiana. Eftersom det var den närmaste tävlingen under inomhussäsongen, hade vi länge planerat att åka dit. Även om Christian inte precis är i toppform, tyckte vi att vi skulle ta chansen, eftersom vi annars inte får en chans att se en tävling förrän mars eller senare.

Fredag. 400 meter. Christian känner av låret efter halva loppet, och hoppar av för att inte göra det värre. Han var naturligtvis väldigt deppad, men efter en massage och lite annan behandling kändes det mycket bättre. Vid det laget var det ganska oklart inför lördagen.

Lördag. 600 meter. Christian leder sitt heat från början till slut. Tiden blir en sekund bättre än förra veckan. Och han känner inte av låret.

4x400 meter. Christian springer fjärde streckan. Tredje killen ger honom några meters ledning, och dom vinner med lite mer marginal.

Slutfacit: en ganska bra tävling. Han är långt från i toppform, men lärde sej en del. Nu hoppas vi bara att skadorna håller sej borta, så att han kan träna ordentligt.

Nästa vecka tävlar dom på University of Chicago. Vi håller tummarna.

Fotot är från 600-metersloppet.

Livshotande väder

Från ett email som sändes i dag till alla studerande på Loyola University i Chicago:

"Due to severe and life-threatening weather conditions, classes have been canceled at the Lake Shore and Water Tower campuses starting at 4:15 p.m. today, Tuesday, February 1, through Wednesday, February 2, 2011"

358 000 kr – för ett års utbildning

Apropå en artikel i Aftonbladet om kostnad av universitetsutbildning i USA: visst är det tokigt dyrt, men majoriteten av studerande får bidrag, och betalar betydligt mindre. Det betyder inte att det blir billigt, men de flesta betalar mindre än kostnaderna som anges i artikeln. En del college ger bara inkomstbaserade bidrag, medan de flesta ger både inkomstbaserade och meritbaserade bidrag. När min äldsta son ansökte till college låg den årliga kostnaden mellan 40 och 50 tusen dollar. En av skolorna erbjöd bidrag som skulle minska kostnaden från ca 45000 till 7000 dollar per år. Naturligtvis valde han att gå på en annan skola.

När universiteten skickar ut brevet att man har blivit antagen, får man på samma tid också veta hur mycket de erbjuder i meritbaserade bidrag, som beror mest på betyg och resultat på standardiserade prover (SAT eller ACT), som alla ansökande tar. Det finns också bidrag som ges till minoriteter och av diverse andra anledningar. Sen kommer en ganska jobbig process om man vill ansöka om behovsprövande bidrag. Ett långt formulär, med kopior på skattedeklaration och annat. När man sen får svaret, slutar det inte där. Om universitet A erbjuder mer än universitet B, kan man kontakta A, och fråga om de kan matcha B, vilket de ofta gör.

Om man sen tillhör en väldigt liten minoritet, som min yngste son, och springer väldigt fort, eller är bra på nån annan sport, kan man förstås få ett ’athletic scholarship’. Av alla high school-elever som deltar i skolsport, är det gissningsvis bara ca 1% som tävlar i sport på college, och bara en del av dem får bidrag. När man väl accepterat ett ’athletic scholarship’ minskas det aldrig så länge man deltar. Gör man bra ifrån sej kan det givetvis öka. Om man råkar ut för en skada som gör att man inte kan delta, förlorar man inte bidraget.

Jag håller absolut med om att universitetsutbildning i USA är alldeles för dyrt, men ville bara påpeka att ’listpriserna’ bara är en utgångspunkt.

Mer friidrott

Försökstävling till ligamästerskapen i går. Det skulle bli regn och åska, men vädergudarna var snälla. Christian var med på att sätta nytt skolrekord på 4x800. Sen sprang han 400 och 4x400. Det blir lite mycket med alla tre, så på dom två senare sprang dom bara för att kvalificera sej, vilket inte var nåt problem. På fredag behöver dom inte springa den långa stafetten. Det var bara åtta lag, så gårdagens räknas som final. Det viktigaste är att han fortfarande springer utan att få ont. Tack Bill Neff!

Det blir mycket springande nästa tre veckorna, med försökstävlingar på onsdagarna och final fredagarna. Nästa vecka är distriksmästerskapet, sen regionalmästerskapet, och sen Ohiomästerskapet. På onsdag ska han höra från Loyola University Chicago angående ’athletic scholarship’. Sen måste han bestämma mellan den skolan och University of Cincinnati. Vi hoppas nog fortfarande på Loyola. Tror att det är bra för honom att inte vara så nära hemmet.

Vilket college ska det bli?

Vi närmar oss slutspurten i Christians collegeansökningsprocess, så det är väl dags att jag skriver det utlovade blogginlägget om detta. (Varning! Inlägget är långt! Om nån sen får för sej att sen kolla alla länkar jag lade in, kan det ta en evighet att läsa.)

Först lite bakgrund:

I Los Angeles var det allmänna skolsystemet så uruselt att det aldrig fanns en tanke på att skicka våra pojkar till den skola dom skulle ha gått på, baserat på vår adress. Som tur var har vi intelligenta pojkar, så vi fick andra möjligheter. Mattias hade redan börjat på The Mirman School, där ett av kraven är ett visst resultat på ett intelligenstest. När det var dags för Christian, var han tvungen att vänta ett år innan han kunde gå på Mirman, eftersom han var född för sent på året, så han gick kindergarten på Lanai Road School, som tillhör Los Angeles Unified School District, men som ligger i ett ’finare’ område än där vi bodde, så kvalitetsmässigt var skolan OK. En del skolor i Los Angeles antar ett visst antal elever från utanför det egentliga närområdet. Man ansöker om att få gå till den skola man är intresserad av, och många föräldrar lyckas på så sätt få sina barn till en bättre skola. Efter det året började han också på Mirman, och där gick båda pojkarna tills dom slutade vad som här kallas Elementary School och Junior High School. Mattias gick vidare på Brentwood School, en privat skola. I Los Angeles har i stort sett alla som kan (läs: har råd), flytt till privata skolor. För många görs det här möjligt genom att skolorna har fonder som används till att ge bidrag till såna familjer som oss, som annars inte skulle kunnat ha råd att skicka barnen dit. Då gäller också att ha bra betyg, och bra rekommendationer från tidigare skolor. Barnen tar också ett standardiserat test, och det ingår en intervju. Det hjälper också att ha mörkare hudfärg, eftersom skolorna gärna vill ha en mer varierad elevgrupp än dom annars skulle få.

När det var dags för Christian att börja high school, började vi se oss om för andra möjligheter än privatskolor, som även med bidrag kostar en hel del pengar. Vi ansökte bl. a. till s.k. ’magnet schools’. Magnet schools har olika specialiseringar, t.ex. språk, matematik, allmänt hög begåvning, etc. Dom skolorna är faktiskt av ganska hög kvalitet, och är ofta mindre enheter på en större skola. Christian blev antagen till en magnet school för begåvade barn vid Taft High School. I Kalifornien betygssätts skolor på en skala från 1 till 10. Jag ser att i den senaste rapporten har Taft som helhet fått 7, men jag kommer ihåg att det var ännu lägre (3 eller 4?) när skolan var aktuell för Christian. Vi hittade i sista minuten ett annat alternativ. Las Virgines School District ligger nordöst om Los Angeles. Där finns Calabasas High School som har 10 som betyg. Vi fick veta att man kan ansöka att få ’byta’ skoldistrikt. Man måste ha en orsak, men dom är inte så noga med vad orsaken är. Där gick sen Christian första året i high school.

Efter det skolåret flyttade vi till Mason, Ohio. Ja, egentligen bor vi i Deerfield Township, men skoldistriktet är Mason. När vi letade efter ett hus, gjorde vi en lista över skoldistrikt som var OK. Mason var på toppen av listan, och vi hade turen att hitta ett hus som tillhörde Mason School District. Vi har aldrigt haft anledning att ångra oss, eftersom Mason High School har högsta möjliga betyg för high schools i Ohio. Christian har nu mindre än två månader kvar tills det blir dags för avslutning.

Så är det då dags för college. Det är ungefär som att ansöka till privata high schools, fast mycket värre. Standardiserade prov, långa ansökningar med uppsatser, ansökningsavgifter och mycket annat. När Mattias gjorde det här hade han så fenomenala testresultat att en hel del skolor betalade flygbiljetter så att han kunde komma på besök. Så blev det att han ensam flög runt i hela USA när han var sexton och sjutton år och besökte sju eller åtta skolor. Till slut bestämde han sej för att gå på Reed College i Portland, Oregon, och för det drar han trots ordentliga stipendier på sej ordentliga studielån. Det känns ändå som om han hittade rätt. Efter det nuvarande skolåret har han ett år kvar till examen.

Tillbaka till Christian. Det var ganska många college på hans lista (fast inte lika många som Mattias, som ansökte till 26, och blev antagen till 24), och till slut ansökte han till 13. Han blev antagen till American University, Washington DC; Ashland University, Ashland, Ohio; Bellarmine University, Louisville, Kentucky; Drake University, Des Moines, Iowa; Furman University, Greenville, South Carolina; Loyola University Chicago; Marietta College, Marietta, Ohio; Miami University, Oxford, Ohio; Pennsylvania State University; Xavier University, Cincinnati; University of Cincinnati. University of Richmond, Virginia tackade nej, och Fordham University, New York, satte honom på väntelistan.

Det är som sagt en lång process, med test och en lång ansökan. Sen får man då svar, och förhoppningsvis är det positivt, och i svaret ingår också förhoppningsvis information om akademiska stipendier av varierande storlek. Sen är det två olika ansökningar man måste skicka in med massor av financiell information. När universiteten får resultaten av dom, kan dom då ge bidrag baserad på financiellt behov. Totalkostnaden per år, inklusive bostad och mat, varierade mellan $20,000 och $48,000. Efter bidragen blir det $11,000 - $22,000. Sen finns det ju också stipendier för idrottare. Eftersom Christians sportsäsong pågår just nu, kommer vi inte att veta nåt om det förrän senare. Normalt måste man låta skolorna veta före första maj om man accepterar, men eftersom vi väntar på mer information, ringer jag just nu runt och ber om extra tid. Dom skolor som återstår är:

1. Loyola University in Chicago
2. University of Cincinnati
3. University of Miami
4. Drake University

Loyola är på toppen av listan, men är också en hel del dyrare än dom andra. Mycket kommer att bero på hur Christian’s friidrottssäson går. Loyolas tränare har sagt att han får bidrag, men vi vet inte hur mycket. Allt beror på hur fort springer.

Det är tur att Christian är den sista. Det är också tur att jag hade erfarenhet från när Mattias ansökte. Även om Mason High School är väldigt bra, kan ingen allmän skola jämföras med en privatskola vad det gäller vissa resurser. På Brentwood fick eleverna en enorm hjälp med sina ansökningar till college. Varje ’college counselor’ hade kanske 30 elever som dom var huvudansvariga för. På Mason är siffran gissningsvis närmare 200.

Om ett par veckor eller så lär vi veta vad som händer.

Alldeles för ung för att dö.

 

Det här är Jessica Ettenger. Hon var en av Mattias bästa vänner på Brentwood High School. Tillsammans redigerade dom en tidskrift med politiska och filosofiska artiklar. Hon gick också på Reed College. I går fick vi veta att hon hittats död på lördag morgon i sin studentbostad. Det finns inga tecken som tyder på droger eller brott. Har bara träffat hennes föräldrar ett par gånger, och just nu är det svårt att tänka sej vad dom upplever.

Chicago, here we come

I morgon kör vi till Chicago. Andra besöket till Loyola University. Det ligger fortfarande på toppen av listan. Till slut beror det mycket på kostnaden. Vi har fått besked om stipendier från en del av skolorna, men väntar fortfarande på besked om vad dom ger baserat på vår inkomst. Jag vet att det här är grekiska för många svenskar, men nån gång får jag nog tid att skriva lite om collegekostnader.

Christian käkar middag med andra studerande, sover i en studentbostad, deltar i en klass och får en tour av the School of Communication. Vi ska hitta nån jazzklubb, har bokat ett skapligt hotellrum, och sen blir det informationsmöte och lunch på måndag. Vi hoppas bara att det inte blir för mycket snö.

Dyra kortkalsonger!

Har inte berättat hur det gick för Christian i tävlingen på University of Kentucky. Det var en underbar tävling, med flera årsbästa för USA. Inte så bra för Christian.. I första kurvan såg vi honom sakta ner, och även om han fortsatte loppet kunde han inte springa fullt ut. Under bilfärden till ett college ute på bondvisjan i Ohio (Marietta), var han inte precis på bra humör.

Han besökte en doktor på tisdag, och han har en lindrig muskelbristning i ljumsken. Nu får han terapi några gånger i veckan, men det är svårt att veta hur länge det tar innan han är helt återställd.

Doktorn rekommenderade nånting som heter ’coreshorts’. Vi varnades att dom var dyra. Det finns olika varianter, och vi behövde den som ger mest stöd, och därför används för rehabilitering. Med skatt och extra för att få dom levererade snabbt, blev det 180 dollar. Det är dyrt för kortkalsonger! Gissa om vi ska kolla att han använder dom!

Collegebesök och friidrottstävlingar

Om en timme kör vi till Lexington, Kentucky, för säsongens första friidrottstävling. Inomhus, förstås, eftersom vi fortfarande har ett ordentligt snötäcke. Inomhussäsongen är väldigt kort. I år tror jag det bara blir två tävlingar, eftersom en tävling ställdes in pga väder. Christian har i stor sett ingen aning hur hans form är. Vi får se hur det går. Han kommer definitivt att hamna efter en del killar. Konkurrenterna kommer från ett tiotal stater, och bland annat kommer en kille från Alabama som är snabbast i USA på 400 meter (för high school pojkar).

I morgon far vi sen vidare till Marietta, Ohio. Där ligger ett college som verkar väldigt intresserade av Christian. Även om han inte är lika intresserad av skolan är det värt ett besök.

Nästa helg kör vi till Chicago för andra besöket på Loyola University of Chicago. Den skolan är nog fortfarande på toppen av listan. Han har blivit antagen, men vi väntar fortfarande på besked om vilka stipendier han får. Det beror faktiskt delvis på hur fort han springer i dag och på nästa tävling, 6/3 vid Ohio State university.

Mattias

 

För ett tag sen sa jag att jag skulle skriva lite om vad som händer med alla familjemedlemmar. Har hittills bara hunnit med Christian, men nu är det Mattias tur.

Mattias fyllde 20 i augusti (helt otroligt vad tiden går fort) och går nu tredje året på Reed College i Portland, Oregon, och trivs utmärkt. Huvudämnet är lingvistik, och han studerar också filosofi, ekonomi, latin och grekiska. Han var just här för det månadslånga julupphållet. Eftersom vi flyttade till Ohio bara några dagar efter hans high school-examen i juni 2007, och han började college i augusti samma år, känner han ju ingen här, så det blir ganska långtråkigt för honom. Nästa sommar planerar han att stanna i Portland om han kan fixa det ekonomiska.

Han läser fortfarande kopiöst, fastän kanske inte som när han var yngre, och ibland läste upp till fem böcker i en dag. I stället skriver han en hel del. Jag har tidigare berättat om boken som han skriver, och som publiceras på hans blogg. Själv är jag imponerad av både språket och skrivstilen.

När han var yngre, och vi eller andra frågade den eviga frågan ’vad ska du bli när du blir stor?’, brukade han svara att han skulle bli läsare. Numera blir svaret mindre självsäkert. Det finns ju så många möjligheter. Vad man studerar när man skaffar sej en ’Bachelor of Arts degree’, är inte så begränsande vad gäller yrkesinriktningen som jag tror en fil kand kan vara.

När han inte pluggar eller läser eller skriver, finns det ju datorspel och andra spel. Det finns också en flickvän i bilden, fast vi vet i stort sett bara att hon heter Sam (Samantha), kommer från södra Kalifornien, och också pluggar lingvistik.

Sen får jag då och då telefonsamtal (eller text) med matlagningsfrågor. Han lagar ganska ofta mat för dom som bor på samma våning i studentbostadshuset. Hmmmm, undrar var han fick det intresset?

En friidrottstävling på rena rama bondvisjan

I går var det dags för friidrottstävling igen. Varje gång tänker vi på hur mycket lättare det vore om Christian valt att spela basketball. Då tar en match en timme. Vi körde i lite mer än en timme, och kom fram till Cedarville University klockan 11. Inte precis den slags skola mina pojkar är intresserade av. Väldigt religiös, och mitt ute på rena bondvisjan. Välorganiserade var dom ändå. Massor av delatagare. Resultaten är redan online. Efter 9 timmar satte vi oss i bilen för att köra hem.

Christian’s första lopp var 4x800m. Han har bara sprungit 800 en gång förut, och det var första året i High School i Calabasas. Han sprang första sträckan, gav laget ledningen, och dom gav aldrig upp den. Nu är han bara orolig att han gjorde så bra ifrån sej att han får forsätta springa 800. När det sen var dags för 400, verkade han känna av det tidigare loppet, även om han förbättrade tiden från förra tävlingen. Han hade sjunde bästa tiden av 120 löpare. Sen var det då dags för 4x400. Det blev inte en rolig historia. Killen som sprang första sträckan för Mason, tappade stafettpinnen i första kurvan. Han sprang tillbaka och plockade upp den, men det var ju förstås kört. Han var helt förtvivlad. Jag tror inte han nånsin tappar den igen. Precis som Christian inte har tjuvstartat efter tävlingen i Kalifornien där han skulle kvalificera sej för distriktmästerskapet.

Saknad är ett alldeles för litet ord

Så är då hemmet lite tommare. Jullovet är slut för äldre sonen. Nästan en månad hemma, men det räcker aldrig. Hör en hel del föräldrar som inte kan vänta tills barnen blir vuxna och flyttar hemifrån, men det förstår jag inte alls. Visst måste dom flytta hemifrån och klara sej på egen hand, men det betyder inte alls att jag måste tycka om det. Kommer ihåg ett ögonblick på Arlanda för många år sen, med en mamma som inte kunde sluta gråta, medans jag själv som 24-åring bara kunde tänka på hur spännande det var att flytta till andra sidan av jordklotet

Skjutsade Mattias till Columbus flygplats i morse, Cincinnati eller Dayton tar ca en timme, och Columbus tar en och en halv, men man sparar oftast ett par hundra dollar om man väljer Columbus. Och så får man ha en en lång och väldigt teoretisk diskussion om människan verkligen har ett val i vad han/hon gör. Det var definitivt värt en halvtimme extra.

I Mason var det 21 minusgrader när vi körde i väg, halv fyra på morgonkulan. När vi kom till flygplatsen var det minus 23, och det är länge sen jag varit med om det. Hade glömt att man kan köra, med behaglig temperatur inne i bilen, men ändå med is på insidan av bilfönsterna, för det är så jäkla kallt utomhus. Och sen stiger man ut ur bilen, och näsborrarna liksom fastnar ihop. Nu är jag så konstig att jag faktiskt tycker om allt slags väder. I Los Angeles var det mest bara varmt eller skitvarmt (och smutsigt och trångt och odräglig trafik och allt det andra), så jag njuter av att ha årstider.

Christian behövde inte åka till skolan, eftersom nån idiot kopplat bort motorvärmarna på skolbussarna som behövs för att dieselmotorerna ska starta. Alla Masons skolor stängdes för dagen, och han fick äntligen den extra lediga dagen från skolan som han längtat efter.

Our absent-minded professor

Så 10 minuter i 4 får jag ett textmeddelande från Mattias: “vet du när mitt plan åker?” Jag sitter precis i ett möte på jobbet, och vi snackar om en massa rörigt stuff, så jag tänker inte på vad klockan är, utan textar bara tillbaka: 1.28.

Kvart över 4 ringer han för att fråga vilket flygbolag det är. Det är då mindre än 15 minuter till avgångstiden, eftersom det är tre timmars skillnad mellan Ohio och Oregon. Naturligtvis har han inte en chans att komma med. Han har inte ens checkat in. Allt han kan göra är att ställa sej i kö och försöka få plats på ett annat flygplan. Men vad kan man vänta sej av en som är nyförälskad. Hjärnan funkar bara inte!

Internet är underbart! Hur överlevde vi förut? En halv timme efter att jag snackade med honom går jag in på United Airlines webbsida, och ser att han lyckats ändra det till ett flyg som lämnar Portland en och en halv timme efter det ursprungliga, och han hinner ändå med det plan han har plats på från Denver till Dayton. Jag som delvis tänkte det skulle bli en bra läxa att vara tvungen att sova på flygplatsen. Nåja, det är skönt att han kommer hem. Om två timmar är det dags att köra till flygplatsen.

Reed College

17 har nu bestämt sej. Han vill gå på Reed College i Oregon. Reed brukade vara favoriten, innan han för ett tag var mer intresserad av Washington University in St. Louis, och främst University of Chicago. Han måste låta skolan veta på måndag. Vi får se om beslutet håller i sig.

Att söka ett hus.

Eftersom jag inte behövde köra till Kenyon College, hade jag tid att titta på en del hus i lördags. Såg nio, och av dom klarade sej tre till nästa rond. Ett av dom har en tomt på ungefär 4000 kvadratmeter, och 4 sovrum av ordentlig storlek. Kan inte förstå varför det kostar $200,000. Ett annat av husen har en pool, är lite mindre, och har betydligt mindre tomt. Det kostar $215,000. Men för $15,000 kan man väl nästan få en pool? Ska ta en annan runda med mäklaren på torsdag. Sen kommer frun nästa torsdag, stannar i fyra dagar, och vi hoppas faktiskt att göra ett erbjudande medans hon är här.

Flygbolagsbesvär - US Airways - Fy sjutton!

På lördag morgon skulle 17 flyga till Columbus, Ohio. Där skulle jag då möta honom, för att köra till Kenyon College. Det är den skolan som har erbjudit mest pengar, nästan $40,000/år, vilket skulle lämna $6,500 för oss att betala. Han hade Senior Prom på fredag, gick aldrig och la sej, och frun hämtade honom vid fyratiden på morgonen. När han kom hem, och gick online för att skriva ut 'boarding pass', hade flyget ändrats till lördag kväll, utan att kontakta oss. Efter mycket debatterande kom vi överens om att han skulle komma ändå, speciellt som han inte besökt Kenyon tidigare. När han sen försökte skriva ut de nya ?boarding passes, ett par timmar före flyget, fanns det ingen information online. Han ringde, och dom kunde inte förklara nånting. Då ringde jag, och efter att den första killen inte visste nånting, talade en ?Supervisor? om att han ombokats på en tidigar flyg, från Los Angeles i stället för Burbank. Och när skulle dom tala om det för honom? Frun gjorde sitt bästa för att få honom till flygplatsen i tid. När han väl kom dit, sa dom att flyget var överbokat, och det var inget dom kunde göra, eftersom han kom till flygplatsen mindre än en timme före flyget. Så nu kan det bli så att han säger ja till ett college han aldrig har sett. På samma tid väntar vi på svar från hans fem favoriter. Jag skrev till dom och förklarade hur våra finanser har ändrats från 2006 till 2007. Ett college har svarat, och dom la till ungefär $8,000 till vad dom erbjudit tidigare. Svaret måste levereras 1/5. Inte mycket tid kvar!

För mycket att göra

Var uppe före tuppen i morse, för att köra 17 till flygplatsen. Han besöker University of Chicago. Snöblask till väder. I går var en kille från flyttbolaget här för att se hur mycket tid dom behöver. Det blir 1-2 dagar för att packa, och en dag för att lasta Kanske vi inte slängde bort tillräckligt med grejor? I morgon är det sista dagen på jobbet i Los Angeles. Har i stort sett inte gjort nåt hela veckan. All som rapporterade till mej har ju redan överförts till andra. Sen flyger jag till Cincinnati på tisdag, och rapporterar till nya arbetsplatsen på onsdag. Nästan svårt att förstå att det verkligen händer.

Slutspurten i Collegeansökan

17 har nu tagit listan på dom 24 college som antog honom, och kommit fram med en lista på nio. Till dom skickar vi nu lite mer information om våra finanser, och sen blir det bara att vänta. Nästa vecka åker han på besök till University of Chicago. Vi får se om det fortfarande är nummer ett efter besöket. Veckan efter det blir det besök på Kenyon College i Ohio. Där möter jag honom, eftersom det ligger bara två och en halv timme från Mason, Ohio. (Det är svårt att tro att vi flyttar till en helt annan del av USA, efter så många år. Det blir ett riktigt äventyr.)
Då har han besökt all nio, utom Oberlin och Denison. Det blir nog knappast av att besöka dom om dom inte erbjuder nåt otroligt bra.

Här är listan på dom nio, i den rankordning 17 har just nu:

University of Chicago, Illinois
Kenyon College, Ohio
Washington University in St. Louis
Reed College, Oregon
Oberlin College, Ohio
University of Southern California
UC Berkeley
Carleton College, Minnesota
Denison University, Ohio

22 - 2

Colby College - yes
Whitman College - yes
Stanford - no
Washington and Lee - no
17 väntar och väntar på svar från University of Chicago.

20

UC Berkeley
Reed College