När pojkarna var små, ordnade vi svenskt medborgarskap för dem. Mattias fyllde 22 förra månaden, så han var tvungen att ansöka om att behålla det. Man måste göra det om man är född i utlandet, och inte bor i Sverige. Jag hade pratat med svenska ambassaden i Washington, och det verkade rent rutinmässigt, även om en av sakerna på ansökningsblanketten är att man intygar att man kan tala och skriva svenska. Där fick ju Mattias i stället förklara varför han inte gör det, och säga varför han vill behålla svenska medborgarskapet.
I går kom belutet från migrationsverket: ”Migrationsverket medger enligt 14 § andra stycket lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap att du får behålla ditt svenska medborgarskap, även efter att du fyllt 22 år.”
5 kommentarer:
Utan tvekan bra! Om framtiden vet vi intet, men för att han inte kan någon svenska finns ingen ursäkt.
Hade ju varit bra om han varit tvåspråkig,som pappa!
Visst hade det varit bra, men jag gjorde inte vad jag borde. Förresten är han flerspråkig,men förutom engelska bara utdöda språk, som latin och klassisk grekiska. Eftersom han är lingvist planerar han att lära sej flera språk, men då blir det sånt som är teoretiskt intressant, snarare än praktiskt i vardagen. Först på listan står visst finska. Svenska är alldeles för ’normalt’
Aha, klassisk grekiska låter lite jobbigt tycker jag.
Svenska från pappa hade blivit s.a.s gratis!
Skicka en kommentar