Distriktsmästare på 400 meter och 4x400

Om du är less på inlägg om Christians eskapader i friidrott, så du kan sluta läsa här. Har tidigare berättat hur sjukdom och skador har gjort säsongen till en enda stor besvikelse. Han hade stora förväntningar både individuellt och på stafetterna. Hans mål var att springa en bit under 49 sekunder på 400 meter, och delta individuellt i Ohiomästerskapet, och också för laget att kvalificera till 4x200, 4x400 och 4x800. Varje gång han har blivit något så när skadefri, så har nån muskel börjat spöka igen. På stafetterna är det så bra bredd i laget, att dom har gjort ganska bra ifrån sej, men individuellt har han inte kommit nära fjolårets resultat. Två veckor sen var första gången han sprang under 50 sekunder, och då hade han fortfarande krångel med diverse muskler som gjorde ont. Förra måndagen nådde han botten psykologiskt. Han var så deppad att han var färdig att bara ge upp. Andra lagkamarater har ju råkat ut för smärre skador, men efter en kort tid har dom blivit bra igen. Inte så han. Vårt sjukförsäkringsbolag har betalat tusentals dollar utan resultat. När vi väl fann ett alternativ som verkade ge resultat, varade det bara tillfälligt, till skillnad från andra lagkamrater som blev bra efter ett par behandlingar. Han beskrev hur det gör så ont när han springer, att det helt enkelt inte går att ’springa igenom’ smärtan. Han var nära gråten, och jag skulle inte vara förvånad om det blev några tårar när vi inte såg.

I onsdags var det dags för försökstävlingar till distriktsmästerskapet. Eftersom han hade haft problem ett par dagar tidigare sprang han bara 400 och 4x400. Det var lätt att kvalificera sej till fredagens final i båda, så även om han inte hade ont, betydde det inte så mycket. I fredags regnade det och åskade, så tävlingen sköts upp till lördag. Soligt, inte alltför varmt, och ingen vind. Idealiskt. På 400 fanns det tre killar med bättre säsongbästa, så allt vi ville se var ett bra lopp, och inga muskelproblem. När dom kom till raksträckan, var det jämt mellan Christian och två andra. Tidigare i säsongen har han inte haft nåt extra att ge på slutet, men nu var det annorlunda. Han kämpade hårt till sista centimetern, och lyckades i sista ögonblicket ta sig förbi, och vinna med fyra hundradelar. Inte bara säsongbästa, men personbästa. Sju futtiga hundradelar från skolrekordet. När det sen var dags för 4x400 vann dom överlägset, på ny skolrekordstid.

Det bästa var när vi pratade med Christian efter tävlingen. Inte det minsta ont nånstans! För första gången på hela säsongen! När han vaknade på onsdag var alla smärtor mirakulöst som bortflugna. Han hade bara glömt att tala om det för oss.

Det fungerar så här: Dom fyra bästa i varje gren i distriktsmästerskapen kvalificerar sej till regionsmästerskapen, som avgår på onsdag och fredag. Christian kommer dock inte att springa individuellt. Det skulle bli för jobbigt för att kunna ge allt på stafetterna, och vid det här laget i säsongen är det laget som gäller.

Nu får ni bara läsa om tre tävlingar till. Regionsmästerskapen den här veckan, sen Ohiomästerskapen den följande veckan. Sen kör vi till Greensboro, North Carolina för New Balance Outdoor Nationals. Ja, dvs tills jag börjar skriva om friidrottstävlingarna i college nästa säsong.